Orphan Songs är stundtals briljant. Förstaspåret glittrar som en äkta diamant, och den avslutande, självbetitlade låten är också en riktig pärla. Men en skiva med tretton spår är trots allt ganska lång, och kvaliteten varierar.

Orphan Songs är Carl-Otto Johanssons soloprojekt. Låtarna på den självbetitlade debuten var först tänkta att bli bandet Eye Drops, som Johansson sjöng i, andra album, men de splittrades innan allt blev klart och Johansson tog över de låtar som blev kvar. Eftersom han nu är solo har han spelat det mesta själv, med lite hjälp från de forna bandkamraterna, och skivan är inspelad i hans studio i hemmet.

Det är ganska rak, simpel pop, stundtals singer-songwriteraktigt, med gitarr, piano, stundtals stråkar och trummaskin. Carl-Otto Johanssons röst är snäll och stundtals skör, vilket passar bra ihop med de lugna låtarna. Låtarna är allt som oftast ganska långa och således också texterna, som blir som små berättelser. Efter flertalet lyssningar känner man igen några textrader som går att sjunga med till (”Some people spend all their lives on the run, while you and I spend our time in the sun”), men det mesta blandas mest ihop till en smet.

Och det är det som är problemet med Orphan Songs. Allt är lite för lika, och trots att det i grund och botten handlar om vackra, kanske till och med mysiga låtar som har någonting att säga, påverkas jag nästan aldrig särskilt djupt när jag lyssnar. Att jag faller för What You Want is Lost (inledande) och Orphan Songs beror antagligen på att de sticker ut från resten. De andra spåren är inte dåliga, men det är svårt att skilja dem från varandra och peka ut exakt vad som är bra och vad som är sämre. Å andra sidan är inledningsspåret verkligen så skinande underbart att det kanske väger upp resten av skivan.

I det stora hela är Orphan Songs en ganska trevlig sak, men låtarna behöver lyftas fram individuellt för att de ska imponera ordentligt.