Det har gått trettio år sedan Black Devil släppte sin eurodiscofest Disco Club. Eller om det var så att artistnamnet var Black Devil Disco Club och skivan hette samma sak. Eller så hette skivan inget alls.

Klart är däremot att mannen bakom namnet var Bernard Fevre, som ungefär också släppte saker under sitt riktiga namn. Eller om det var Fevre och någon till som var Black Devil. Eller så var Fevre inte alls inblandad när det begav sig för Black Devil. Ja, eller om det nu var Black Devil Disco Club som han kallade sig. Ja, eller om de nu var flera.

28 år tog det oavsett vilket för Black Devil (Disco Club) att färdigställa sin andra skiva, som fantasifullt nog fick namnet 28 Years Later. Den här gången var det nästan helt säkert bara Bernard Fevre som var människan bakom och den här gången var artistnamnet definitivt Black Devil Disco Club. Och musiken var helt nyinspelad. Ja, eller om det var en blandning av nyinspelat och sånt som blev över 1978. Eller om det var så att alltihop egentligen bara var från 1978.

Den medvetna förvirringen och de medvetna rökridåerna bidrog självklart till uppmärksamheten som 28 Years Later fick när den gavs ut av Aphex Twins skivbolag Rephlex. Men det förändrar inte det faktum att den suggestiva rymddiscon, mitt emellan Giorgio Moroder och Kraftwerk, gjorde 28 Years Later till en minst lika bra skiva som generationsföregångaren.

Ungefär här verkar det som att ketchupflaskan snudd på exploderade. Efter att det tagit 28 år att få ihop den dryga halvtimmen på 28 Years Later dök så Black Devil in Dub upp året efter – en samling till hälften bestående av något mer dansgolvsuppiffade versioner av låtarna på 28 Years Later och dels nya remixer av samma material, omstöpta av bland andra Prins Thomas och Quiet Village. Och då hette Black Devil Disco Club bara kanske bara Black Devil igen.

Och nu, ytterligare ett år senare och lagom till trettioårsjubileet av den första skivan, dyker så album nummer tre upp. Och nu heter Black Devil förmodligen ganska säkert Black Devil Disco Club igen.

Det är inte bara raka besked som gäller när vi pratar svartdjävelsdisco.

För dem som har varit med på tidigare släpp är det mesta sig likt. Bernard Fevre vill fortfarande inte berätta om det är helt nyinspelad musik eller om delar har 30 år på nacken. Musikaliskt är det fortfarande elektroniskt skruvad rymddisco som står på tapeten.

Och det är väl här som är problemet med Eight Oh Eight. Vi har hört det förut från Black Devil (Disco Club). Ganska exakt samma sak.

Ljudet låter lite mer polerat. Lite mer uppdaterat. Men hela poängen med 28 Years Later, förutom den allmänna lockelsen att inte veta om det var nytt eller gammalt, var att musiken lät så tidlös. Samtidigt fanns det skavanker på ytan som gav den mer personlighet. Nu känns det som att det blir mer av samma sak, fast lite sämre och lite för sandpapprat.

För alla som gillar sin sjuttiotalsdisco mer åt det elektroniska Moroder-hållet och som ännu inte upptäckte någon av Black Devil (Disco Club):s skivor är det absolut inte fel att börja med Eight Oh Eight. Men 28 Years Later är på alla sätt en bättre skiva och därför ett bättre val.

Ännu hellre kan man förstås gå direkt på skivan från 1978. Låter lika mycket nu som då.