Recension
- Talita Koum (ep, cd) Flying Isle
- 2008
- Audio Hostem
Så här långt: ingen disco
Lyssna
Externa länkar
Jag fick till att börja med inte riktigt pli på Talita Koum. Ständigt slank den en ur händerna. Uppfriskande, men samtidigt en aning irriterande. Att hitta någon genomgående röd tråd är komplicerat. Där ett tivolipiano, här den där evinnerliga postpunksdiscohihaten, och i hörnet en cello.
Det skulle vara så enkelt att bara avsky Flying Isle. Avsky dem för den filtrerade lo-fi-sången, som brukar ha samma effekt på mig som naglar dragna mot en svart tavla kan ha på andra. Avsky dem för det lite oskyldiga uttrycket, det litet arty skruvade. Bara avsky rätt av, eller åtminstone sucka av tristess.
Rent personligen skulle jag inte heller blivit förvånad om jag gjort det. Flying Isle borde egentligen betyda tvärstopp för mig. I Steals Hat, som fyller alla ovan nämnda irriterande egenskaper, gör de också just exakt det. Tur då att resterande tre spår bjuder på åtminstone lite annat.
Titelspåret är melankoliskt rymdskådande i avskalad, klassisk kostym (existerar egentligen den pianoballad som inte kan räddas av stråkinstrument?). Virgin Wolf vandrar också farligt nära arty-kanten till att börja med, men räddas av att hela låtstrukturen kantrar vid treminutersstrecket och dränks i en orgie av brus. Den fjärde låten på Talita Koum, So far this is disco, ett litet monotont stycke, låter närmast som ett valfritt rockdans-intro från 2005 loopat i evighet.
Problemet med Talita Koum är ändå att ju mer jag lyssnar desto mer irriterad blir jag. Det som först kändes intressant blir ganska snart enerverande. Blodfattigt och lite ytligt. I efterhand blir den röda tråden, just det, ”irriterande”.
Publicerad: 2008-08-27 00:00 / Uppdaterad: 2008-08-26 20:58
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).