Likt förra gången James Yorkston släppte ett album, om vi bortser från Roaring the Gospel, har jag och andra med mig vandrat gatorna fram med tom blick de senaste veckorna. Det är vi som fått höra When the Haar Rolls In.

Sagofarbrorn nummer ett, balladsångaren av balladsångare och poeten av poeter släpper på måndag ett nytt album, fött ur dimmorna över Nordsjön.

When the Haar Rolls In är lika fullkomligt fängslande och hypnotisk som The Year of the Leopard var och när jag ska ge mig på att förklara varför blir jag sittande med öppen mun, stirrande in i väggen. Dimman rullar in över ögonen. I’m out.

När James Yorkston sjunger stannar världen. Eller för all del, när han pratar, som på fantastiska Woozy With Cider från The Year of the Leopard som senare utkom i ett gäng bättre och sämre remixer på Woozy With Cider-EP:n.

Men nu är det When the Haar Rolls In det handlar om. Det fjärde, egenproducerade albumet. Yorkston har tagit hjälp av sina Athletes och ett gäng brittiska folksångare och skapat fylliga men enkla arrangemang kring sina poem.

Men Yorkston är inte bara för dem som lyssnar på texter och fängslas av hans förmåga att beskriva tillvaron med en lätt uppgivenhet och djup och utan självupptagen bitterhet, utan även för dem som fångas av en folksångare som inte tar körerna och det virtuosa för långt.

Yorkston håller det utåt enkelt men inåt så satans komplicerat. Queen of Spain – ett par släpiga verser, en lätt fiolslinga, en anspråkslös körstämma och fem och en halv minut tom blick och koncentrerat lyssnande. Att inte kunna sätta fingret på var det för Yorkston specifika finns kanske är det som tjusar.

Andra höjdpunkter, som spåret Would You Have Me Born With Wooden Eyes som är viskande och drömskt och Summer’s Not The Same Without You som är rakare, skapar ändå ett väl sammanhållet album att lyssna på i sin helhet. Gör det.