”Det låter ju inte speciellt bra när du berättar om det.” Orden är min sambos. Jag har precis återberättat kvällen med Bootsy Collins hyllning till James Brown på Berns i Stockholm. För den som inte är ett fanatiskt Bootsy-fan eller James Brown-dito (eller som jag både och) kanske det inte verkar så imponerande. För mig var det ännu en kväll som var helt omöjlig att sätta betyg på. Den bara var. Fantastisk.

Nu var jag till skillnad från en ganska stor del av publiken väl förberedd på vad jag skulle få. Jag visste till exempel att Bootsy skulle ha med sig några unga artister han själv producerar. Att de skulle vara usla hade jag så klart räknat med.

Priscilla from Bootzilla, en kvinna i rejäl afro, agerade konferencier och introducerade artisterna. Inte så snyggt att göra det genom att högläsa ur ett kollegieblock kanske…

I Candi öppnade konserten med tre låtar. En blek egen komposition, en låt späckad med referenser till James Brown-titlar och en cover av Living in America (som väl kan ses som utgångspunkt för hur de båda egna spåren lät). Mellan låtarna försökte de få publiken med på noterna genom att call and response-övningar enligt modellen ”say James Brown” och ”say Bootsy”. Det gick så där. Publiken svarade pliktskyldigt, men undrade nog vad de tre ungdomarna gjorde på scenen.

D-Jizzle följde upp med en lika kort, men om möjligt ännu tamare hiphopshow. Här blev det tydligt att publiken ville ha Bootsy och inget annat. D-ligans hiphop var inget för funkfansen på Berns.

Men det skulle bli till att vänta ett tag till. The Hardest Working Band klev i och för sig in på scenen redan nu, men än så länge utan Bootsy. Istället stod bas och gitarrduon Escapism längst fram. Två musiker som bland annat spelat med Public Enemy live (att de presenterades som medlemmar i PE kan jag väl ha överseende med, alla visste att det var en vit lögn). Tillsammans startade de hur som helst showen på allvar genom att pumpa ut fyra klassiska JB-instrumentalare: The Grunt, Pass the Peas, Gimme Some More och (om jag minns rätt) Givin’ Up Food for Funk. Bortsett från något läskigt elgitarrsolo från mannen med den röda gitarren i The Hardest Working Band är det riktigt bra. Kompakt, snortajt instrumental JB-funk.

Sen kommer en verklig legend ut på scenen klädd i grön klänning. Vicki Anderson river av tre av sina örhängen, Answer to Mother Popcorn (I Got a Mother for You), I’m Too Tough for Mr. Big Stuff (Hot Pants) och Respect. Större delen av publiken verkar inte förstå vad de ser och hör. Och ropen efter Bootsy kommer allt tätare. Jag vet själv inte om det är mina minnen av originalinspelningarna som spelar mig ett spratt, men jag tycker att Vicki Anderson levererar riktigt bra. Rösten är inte så illa åldrad som jag befarat och det är fortfarande lätt att höra vems röst Carleen Anderson ärvt.

Sen är det då äntligen dags för kvällens huvudnummer. Bootsy, brorsan Catfish Collins på gitarr och trummisen Jabo Starks fyller ut The Hardest Working Band med över hundra års funkerfarenhet. De låser omedelbart ett kompakt och supertajt funkgroove som den bleka James Brown-härmaren Tony Wilson får äran att fronta. Att Wilson inte riktigt har karisman och närvaron att matcha kompet glömmer jag snart. Jag ser honom inte ens. Min blick hamnar ofta längst bak på de tre legenderna när jag bryr mig om att titta på scenen. Benen och mina inre bilder gör det mesta av jobbet. Och det låter faktiskt bra. Riktigt bra.

Att de sen river av klassiker på klassiker gör så klart inte saken sämre. Att sen många i publiken bara verkar känna igen Sex Machine är väl snarare deras problem. Jag hör bland mycket annat en hårt svängande version av Super Bad, en till släpig blues omarrangerad Lost Someone (med James Browns sista fru Tomi Rae Brown på sång) och så klart en avslutning med Please, Please, Please komplett med en insats från cape-mannen Danny Ray.

När vi kommit så här långt (och då har det gått drygt två timmar sen showen började) kliver Bootsy Collins fram till mikrofonen längst fram och leder publiken genom Mothership Connection. Sen citerar han George Clintons ord ”it ain’t no fun if you can’t play with it” och startar en call and response med raderna ”say it loud, long live James Brown”. Här någonstans utbryter totalt funkkaos när Bootsy hoppas ner från scenen och ger sig ut i publiken. Under minst en kvart dansar han runt i publikhavet samtidigt som bandet fortsätter att pumpa ut funken. Om någon kände sig missnöjd med att bara ha fått JB-funk väger han nog upp det mesta där. Det är oväntat avslappnat gjort och plötsligt ler hela publiken från öra till öra.

Det är underhållning.

Fler bilder från konserten hittar du hos Rockfoto.nu.