Det är mycket möjligt att den plötsliga hajpen av Mötley Crüe beror på utgivningen av de fabulösa memoarerna The Dirt. Eller så kommer den bara som en bieffekt av den pånyttfödda sleazetrenden och det stora nya intresse för hårdrock som infiltrerat musikvärlden de senaste åren.

Men faktum är att de dekadent levande och kokaintärda Mötley-herrarna fortfarande har en del kreativa kvalitéer. Det har diskuterats huruvida Vince Neils röst har blivit oanvändbar av de många missbruksåren, men jag tycker fortfarande den har en särpräglad sleaze-emfas.

Låtmaterialet på Saints of Los Angeles är något av det starkaste jag hört på en skiva det här året. Mellan de obekymrat sleazistinna riffmattorna finns en varm lyckokänsla över att ha överlevt ett alldeles för utsvävande rockstjärneliv. Hookande refränger och otroligt sköna melodislingor skapar en mäktig rock’n'roll-kombination.

Visst kan man irritera sig på exceptionellt korkade låttexter; Mutherfucker of the Year, eh? men det rörande snygga introt på The Animal in Me förlåter allt. Det är inte tanklös rock’n'roll. Trots känslan av återanvändning och neogammalt material känns det inte urtvättat.

Ett måste i årets skivskörd!