Ibland undrar jag varför vi i Sverige inte delar ut medaljerna till våra idrottsmän innan de åker iväg till de stora tävlingarna. Innan allt drar igång har vi ju ett gäng guldmedaljer som bara ligger och väntar på att följa med hem. Väl där slutar det som vanligt med någon fjärdeplats och ett brons.

Samma sak gäller förstås också inom fotbollen. De där månaderna innan allt börjar. När allt ska analyseras sönder och, jodå, allt talar för att den här gången kommer vi att gå riktigt lång. Riktigt, riktigt långt. Sen slutar det som vanligt med folkstorm som kräver att folk ska avgå, att alla spelarna var slut redan på förhand och sen vevar TV bilder från den där sommaren i mitten av nittiotalet som tröst.

Ja. Om det inte var EM 2008, förstås. Då räckte det inte ens med den snuttefilten. Den här gången krävdes det att vi vred tillbaka klockan 50 år och visade en svartvit match. I sin helhet. Fint där.

Jag önskar nästan att jag satt betyget på 5 Golden Years in the Wilderness innan jag lyssnat igenom den. Tre skivor med det bästa från Buzzin’ Fly, Ben Watts skivbolag. Ben Watt. Everything But the Girl-Ben. Med tanke på den musik som bolaget släppt ifrån sig kan det ju inte vara annat än fulländat. En tia.

Med de fyra Buzzin’ Fly-samlingsskivorna finkänsligt sammanmixade av Ben själv som ryggrad har bolaget karvat ut en egen nisch bestående av lågmäld och stillsam dansmusik inte dansmusik. Musik som var en alldeles självklar förlängning av det som Ben och Tracey Thorn tillsammans vävt samman med sitt nittiotalsåterfödda Everything But the Girl.

Och visst finns det låtar som inte är annat än helt enastående här, uppdelade på en två skivor lång tillbakablick i Buzzin’ Fly-katalogen. En skiva mer fokuserad på dansgolvet och en mer ämnad för hörlurar och hemmasoffan. Här finns Bens Pop a Cap in Yo’ Ass (med Estelle) och smått klassiska vemodsresa Lone Cat. Här finns Justin Martins lika småklassiska The Sad Piano i sin Charles Webster-remixade form. Här finns också låtarn från Jimpster, Rodamaal (framförallt Âme-remixen av Insomnia), Lephtee och Manoo & François A (otroligt vackra Traffic) som alla fortfarande är riktigt bra. Och det finns mer.

Men så här samlat tillsammans blir det tyvärr också tydligt att Buzzin’ Fly under sina drygt fem år arbetat sig bort från det som gjort deras musik så magisk. Den tredje skivan i samlingen vänd mot framtiden och kommande musik blir tyvärr också mest en bekräftelse på det som den fjärde Buzzin’ Fly-mixskivan signalerade. Musik som rör sig allt närmare den minimala technoscenen och allt längre från det popvemod som följt Ben ända sedan de första dagarna med gitarr på magen.

Det här blir allra tydligast ställt mot den allra bästa låten på 5 Golden Years in the Wilderness: A Stronger Man, samarbetet mellan Ben och Terence Trent D’Arby. En låt från bolagets tidigaste dagar som mer än något annat är det som binder ihop Everything But the Girl och Buzzin’ Fly. Sorgset och innerligt livsbejakande. Ben när han är som allra bäst. Dessutom en Terence som varje gång sjunger sig rakt in i själen.

Det är den här musiken jag helst skulle vilja höra Ben göra hela tiden. Allra helst tillsammans med Tracey, men det går nästan lika bra när han gör det på egen hand. Därför hade jag hellre sett att några låtar på samlingen bytts ut mot andra. I ett par fall därför att de helt enkelt blir för själlösa för min smak. I några andra fall för att det finns bättre versioner (hur kunde originalet av Unitys I Love You få följa med istället för Bens makalöst vackra remix?)

Men nu är det som det är. Unmixed & selected by Ben Watt. På gott och ont.

Det räcker ändå rätt långt.