Det finns väldigt mycket väldigt bra musik som gräver precis där den förväntar sig att stå, som aldrig utmanar sig själv, som målar in sig i ett trevligt hörn i replokalen strax till höger om kopieringsapparaten (vilket är precis den numera väldigt överfulla plats där större delen av svensk indiepop befinner sig).

Problemet är att det inte händer så mycket där; bredvid det väldigt bra står de tråkiga, förutsägbara och uppriktigt dåliga. Jag vill gärna tro att Elvis Costello alltid avskytt dem, och det är också därför jag alltid gillat honom så förbannat mycket. De två första skivorna Costello spelade in i slutet av sjuttiotalet är 24 låtar som alla kastar in jazz, funk, reggae och rock’n’roll i sin tids vassaste, smakfullt korta popmelodier. Han sorterades i facket ”punk” men för alla som verkligen lyssnade på hans musik stod det klart att det Costello gjorde var något helt annat, och framförallt något med ett genuint eget uttryck.

Här någonstans kommer också Momofuku in. Efter att Costello har spretat åt alla möjliga håll i många år (med blandat resultat) är Momofuku musik som gräver exakt där den står, med den betydliga skillnaden att det är precis där Costello själv står, inte där andra stått innan honom. Är det relevant och nyskapande? Absolut inte. Är det bra? Som fan!

Momofuku är ett ärevarv tillägnat Costellos egen idé om hur popmusik borde låta, trettio år efter att han första gången hanterade sin skivsamling enligt samma smältdegelprincip som The Clash, Stone Roses, James Murphy eller Primal Scream gjorde eller gör i sina bästa stunder; blandningen är intressantare än kopieringen, det är i vägskälet det skojiga också händer.

På Momofuku spelar Costello och det påfallande spelglada The Imposters en jazzbagatell i Mr. Feathers, en vuxen version på Costellos egen Alison i My three sons eller pumpande, orgeldriven rock som ekar Radio Radio i småfånigt döpta American gangster time. De gör det utan att för en stund låta nostalgiska eller upprepande, och Costellos sätt att skriva poplåtar är klanderfritt. Traditionell rockmusik har inte känts så här kul på flera år.