Kommer det en fördomsfri recension på Scarletts antagande av Tom Waits sånger?

dagensskiva.com Kommentar till recension av Elvis Costello (2008-05-21)

Nej, det är klart det inte gör, var det första jag tänkte när jag såg den kommentaren. Hur skulle det kunna gå till?

Scarlett Johansson är kanske sin generations skådespelerska. Hon är både en populärkulturell ikon, karaktärsskådespelerska och glamourfilmstjärna. Hon kan slängas in som publikdragare i mastodontskitfilm såväl som hon andra gånger är den som lyfter ett manus till något större än sig själv.

Och om det inte redan här vore omöjligt att förhålla sig neutral till att hon ger sig in i en skivkarriär är stoffet hon använder till sin skiva något som ensamt skulle tippa vågen. Tom Waits har med sin konstnärlighet och integritet byggt upp en katalog låtar som är smått oantastlig. Man behöver kanske inte nödvändigtvis gilla den, men den måste respekteras.

Så här är jag nu, späckad av fördomar och försöker skriva om Anywhere I Lay My Head. Titeln tagen från Toms låt från Rain Dogs där han brölar att var han än lägger ner sitt huvud kallar han sitt hem. Och det går inte att komma ifrån att det låter väldigt annorlunda när Scarlett sjunger samma sak. Det får en annan innebörd och en annan ton när orden reflekteras av den unga stjärnans röst.

Hon sjunger djupt och omringas av en rytm som låter Casio-synth. Bakom stämmer Sean Antanaitis (Celebration) upp med en tramporgel och allt bäddas in i ett elektriskt väsande. Scarletts röst ligger ganska långt bak. Hon låter avmätt och sval, där Waits i motsvarighet låter hetsig och nästan obehagligt närvarande.

Scarlett och producenten Dave Sitek (TV on the Radio) har skramlat ihop låtar från en stor del av Waits produktion för att fylla Scarletts debutskiva. De har valt material från skivor mellan Small Change (1976) och Real Gone (2004). Det låter lite märkligt att lyssna på dem sida vid sida med originalen då det är en ganska stor variation mellan låtarna i Waits versioner, men här på Anywhere I Lay My Head har de alla stöpts i samma form. Waits är varierad och luftig, med stort omfång.

Låtarna där David Bowie körar är de bästa, med den riktiga pärlan till första singel Falling Down allra högst. Där är den här skivan så bra som man bara kunde hoppas. Men i många andra fall är det alldeles för platt. Jag tänker att det kanske är hennes sätt att tolka den ytliga världen runt om henne, men det hjälper inte mig att höra, även om det kanske hjälper mig att förstå.

Det som är lite hoppingivande för en eventuell fortsättning av Scarletts musikkarriär är ändå Song for Joe, den enda originalproduktionen på skivan skriven av Johansson och Sitek.