De bästa skivorna är de svåraste att skriva om utan att ta till plattityder. De har kommit för nära för att det ska vara enkelt och/eller försvarbart att rada upp intryck. Ville jag skriva dagbok skulle jag börja blogga igen. Men samtidigt är det omöjligt att inte ta vatten ur egen brunn.

Rent statiskt; de förstaledskonnotationer som Pen Expers framkallar både estetiskt och soniskt är Nick Cave anno Birthday Party (kanske allra främst i introt till Misadventure) och tidiga sessioner med The Bad Seeds. Det maniska, det råa, det besatta. Det vackra i det groteska, existensens kärna. Därför var det också väldigt enkelt att avfärda Baby’s Gone Straight vid de första genomlyssningarna. Kunde ju lika gärna plocka fram Junkyard eller The Firstborn is Dead. Så småningom började dock Pen Expers aspirera på en egen identitet. Även om vissa influenser står klara, gråblek postpunk in i benmärgen, är Baby’s Gone Straight i dagsläget något unikt. En desperat, berusad, hypnotisk resa i cirklar. Det är grådisigt, fuktigt och stinker. Odjuret skapar skönheten, någon?

Även om allas vår blodtörstige botanikdiktare Cave är den allra första associationen är bottnarna hos Baby’s Gone Straight fler. Ekon hörs från smutsig country, träskrock, det avskalade soundet hos New Yorks postpunkscen, Bauhaus, gothrock, The Batcave. Det alla dessa nämnare har gemensamt är svärtan. Det är naket, smutsigt och hetsigt, men allra främst desperat. Desperat och angeläget i form, desperat i uttryck.

På ett plan vill jag kalla den här musiken för concrete music, för det är ur betongen och asfalten den kommer. Även om det är asfalt som oxiderats, spruckit och perverterats från sin ursprungliga form. Det är ljudet av en stad, vilken som helst (långt ifrån pop-Göteborg), en stad utan specifikationer, enbart fungerande som ramverk och bakgrund för Pen Expers’ narrativ. Baby’s Gone Straight är en skiva med en tydlig urban identitet, där den tydligaste bildliga referens som kommer fram är en gränd ur The Crow (vi talar serie, inte film). En stråle piss som släcker den sista gnistan.

Lyricistiskt sett ligger Pen Expers också rakt i den gotiska fåran, men Alexander Arvman låter vass och bitter istället för navelskådande. Bitter acceptans över den situation man själv satt sig i. Ett drag som för Pen Expers framåt istället för att fastna i den annars så allomfattande nostalgin. Just det här, det manisk-nihilistiska är vad som attraherar mig så starkt till Baby’s Gone Straight. Som skapat för de stunder då tankarna ekar alltför högt i huvudet och du vandrar planlöst utan att se omgivningarna.

Ether tonar ut och därute fladdrar den nytända gatubelysningen. Hos Pen Expers finns inget som är rakt eller helylle. Blicken flackar. Dekadensen lyser från den enda, nakna, glödlampan i taket. Det är dags.