Madrugadas senaste album kan mycket väl också bli det sista. Sedan Robert Burås dog förra sommaren känns inte Madrugada helt längre. På det här albumet finns han fortfarande med. Som ett eko från andra sidan skär hans gitarr genom den mörka ödesmättade stämning hans forna bandkamrater bygger upp.

Kanske är det för att jag är överdrivet sentimental. Eller så är det för att det här är den allra sista kraftsamlingen, en skälvande dödsryckning från ett av världens absolut starkaste band. Jag har skrivit fyra recensioner av Madrugada. Det här är den tredje tian. Kunde jag dela ut en elva skulle jag göra det.

I min värld har Madrugada alltid klingat kolsvart. Men sin häxblandning av dyster blues, country, Doors-flum, romantik och rödvinsfläckad salong har låtarna alltid tagit sig djupt in i mig. Samtidigt har jag fått behålla bandet för mig själv eftersom få upptäckt denna fantastiska samling mörkermän från nordligaste Norge. Madrugada har varit ett av mina absolut mest spelade band. Och nu efter dödens inträde låter de makabert nog bättre än någonsin. Som om någon destillerat de tidigare låtarna och tagit ur det starkaste ur blandningen.

Honey Bee, New Woman, New Man och What’s On Your Mind? är tre av de allra vackraste låtar jag hört under min tid som musikmottaglig. Och det här albumet är ett av de bästa jag stött på.

Synd att det kan vara det sista. Men, som avsked kunde det inte blivit bättre.