Vad ska man egentligen säga om ett album som kom ut för drygt trettio år sedan? En skiva som är en klassiker bland klassiker och borde finnas i varje rockälskares skivsamling? En skiva som format såväl mitt eget musikintresse som rockhistorien i stort? En skiva som slagit an tonen för bandets egna karriär, en karriär som tagit dem till toppen av musikvärlden?

Det är ingen lätt uppgift.

Kiss har onekligen satt sin prägel på, åtminstone den västerländska, musikhistorien de senaste trettio åren, vare sig man tycker om dem eller inte. Hitsen har radats upp och de har tagit plats på ett ur jantesynvinkel otänkbart sätt. You wanted the best, you got the best.

Samtidigt är det här inte mer än rock n roll. En tämligen banal företeelse ställd bredvid saker som svält, global uppvärmning och krig. Det går aldrig att komma ifrån. En företeelse som i mångt och mycket inte hade varit en möjlighet om vi inte hade befunnit oss i någon slags postmateriell verklighet, där vi har tid och möjlighet att hänge oss åt dylika tidsfördriv.

I grund och botten är Kiss och dess hela existens en rätt så bagatellartad ingrediens i det moderna samhället. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är ventilen som behövs i det här postmateriella samhället, där vardagens plågor och bekymmer gör sig än mer påminda, inte minst tack vare den outsinliga strömmen av nyheter från världens alla hörn. Och storhetsvansinnet är en viktig del i hela upplevelsen.

Kiss har alltid varit lite over the top, men kommit undan med det för de gör det fullt ut, med total hängivenhet. Detsamma gäller deras fans. Kiss ger inte några svar på de stora frågorna i livet, men de ger fantastiskt skön rekreation och en behövlig flykt.

Kiss självbetitlade debut från 1974 var inget genombrottsalbum. Det var ingen omedelbar hit, även om det lätt kan se ut så i efterhand, med tanke på vilka odödliga låtar albumet innehåller. Genombrottet kom först med Alive året efter, när de tre första skivorna sammanfattades med ett livealbum. Det egentliga världsherraväldet infann sig ytterligare några skivor in i karriären.

Men oavsett vilket har den här samlingen låtar funnits med, och finns fortfarande med, i Kisshistorien som den grundsten de faktiskt är. Låtar som Deuce, Strutter, Cold Gin och Black Diamond är fortfarande en lika central del av en Kissupplevelse nu som de var på klubben Coventry i New York 1973.

I efterhand har Paul Stanley och Gene Simmons, som är och har varit förgrundsgestalterna i Kiss, men även Peter Criss och Ace Frehley, omvärderat den här skivan flera gånger om. Beslutet att i andrapressen ta in jingeln Kissin’ Time borde i restrospektiv ses som ett felsteg, och den lilla växelsångslåten Let Me Know, där den hamnade i skymundan sist på sida a efter en smått oöverträffbar inledningskvartett av låtar, kanske fått en genomgång till på arbetsstadiet.

Samtidigt är det en sak som slår mig när jag verkligen lyssnar på skivan igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är många, och det är vilka genomarbetade låtar som bandet ändå presterade på sin debut. Black Diamond, 100 000 Years, Firehouse och alla de andra låtarna är väldigt mogna kompositioner, något som de flesta band inte mäktar med att överträffa hur etablerade de än blir. Imponerande minst sagt, men så hade flera spår en historia som sträcker sig bakåt i tiden till bandet Wicked Lester, som föregick Kiss.

Länge sökte jag efter Kiss debut på vinyl och jag minns känslan av att ha fått tag på den; det var ett stort steg, nästan så att mitt skivsamlande var uppfyllt. Givetvis stannade det inte där, och kommer säkert aldrig stanna, men en viktig hörnsten var på plats. Så som den redan har varit i rockhistorien.

Ska man ha en enda rockskiva i hela världen i sin samling är den här en klart tänkbar kandidat. Precis så bra är den.