Det var ungefär så här det lät på Little Black Numbers. Albumet från 2000 som ”du bara måste ha” men som ingen kunde motivera. Bara snälla leenden till svar på frågan varför. Som om den med ett hjärta av sten var jag. För det är väl ändå på barnsångssamlingen Colours are Brighter som Kathryn Williams hör bäst hemma? Nu kan den diskussionen kännas överflödig. Little Black Numbers ligger i plural i begagnathyllorna och Leave to Remain som försökte åka snålskjuts på den brittiska folkvågen var för anonym för att uppmärksammas ens av fyrradsrecensenterna.

Därför tänkte jag slänga en koll på samarbetet med Neill MacColl. Albumet Two har legat och skvalpat bland att-lyssna-filer en längre tid och ibland har jag dykt in på den för att snart bli frustrerad. Av att det låter så lite. Det är barnvisorna all over again och jag undrar vem de sjunger för. Men så glimtar melodier och slingrande stämmor fram och skapar harmoni på samma sätt som James Yorkston ibland gör. Ena stunden själadödande trist, nästa stund briljant.

Folksångaren Neill MacColl är son till Peggy Seeger och Ewan MacColl och var halvbror till Kirsty MacColl. När han och Kathryn Williams gör musik tillsammans är det fortfarande mycket Williams. MacColl lägger lätta stämmor och plockar slingor på gitarren. Han har förmågan att lyfta det som faktiskt är bra hos Williams men han är inte direkt en duettpartner, som mycket av marknadsföringen av albumet gör gällande.

Jag kan inte rekommendera Two på det sätt Little Black Numbers rekommenderades för åtta år sedan. Jag är fortfarande sur.

Ni vet vilka ni är. Ni som gillar.