Min förälskelse i Gnarls Barkley och St. Elsewhere var intensiv och höll i ungefär ett år. Sedan lågan slocknade har jag inte tittat tillbaka och inte lyssnat om. Glömt och gått vidare.

När första läckan från The Odd Couple dök upp i början av året lyssnade jag pliktskyldigt, men tyckte inte att det var särskilt mycket att hetsa upp sig över. Run var en sprättig blåsladdad hetsbomb designad för amerikanska spring break-fester. Det är inte det jag letar efter just nu. Antog att vi kanske var färdiga med varandra för gott.

Så onsmashläckte ?uetslove den mörka och magiskt nattblå Who’s Gonna Save My Soul. Så föll det sig ändå så att jag blev så där fånigt euforisk som bara en musikförälskad kan bli. En uppgiven klagolåt av vackraste sort körde över mig alldeles fullkomligt.

Så när albumet läckte lyssnade jag igenom det en gång, men nöjde mig med att lyssna om på Who’s Gonna Save My Soul. Inget kunde ändå mäta sig med de blå tonerna som strömmade ur Cee-Lo:s strupe där.

Någon månad senare hade det svenska skivbolagets promotionmaskineri vaknat. Lite förvånat noterade jag att låtarna inte låg i samma ordning när den digitala promon presenterades. Så jag lyssnade om samtidigt som jag läste den ganska väntade sågningen från Jenny Seth i Aftonbladet.

Den här gången står jag mellan min eufori senast och Seths sågning. Det finns onekligen en del riktigt jobbiga låtar här. Samtidigt finns det en handfull som är riktigt bra. Nej, det finns ingen potentiell monsterhit av Crazys kaliber (jag tror att handklapps- och bababa-festen Surprise är tänkt som ett försök, men den klarar inte riktigt jobbet trots att den innehåller claves).

När Danger Mouse och Cee-Lo tar på sig Scooby Doo-kostymerna och går på spökjakt i gotiska triphopmiljöer är det hyggligt underhållande. Would Be Killer är en småkuslig sak fylld med baklängesljud. Open Book låter som en skräckblandad vandring i en nerbrunnen fågelskog designad av Tim Burton.

Men i förhållande till Who’s Gonna Save My Soul och Pretty Please (Love Me), Cee-Lo:s varma och ystra Motown-färgade duett med Estelle på hennes första riktiga attack mot USA-marknaden, känns det mesta här ganska meningslöst.

Får jag önska mig ett nytt soloalbum från Cee-Lo, att hans samarbete med Jack Splash slutförs och att Goodie Mob spelar in ett bra album igen innan det udda paret kommer tillbaka för en tredje giv?

Jag tror att vi åtminstone skulle kunna bli kompisar igen om det blev så.

Who’s Gonna Save My Soul

Run