Skönt, tänker jag. Det är ju därför jag inte gillar Veronica Maggio. Hon sjunger ju som någon i en talangjakt på mellanstadiet. Hon säger drumm om dröm och låter sådär innerlig som bara en outvecklad sångerska kan. Men så händer något. Jag försöker vara vrång igen och tänker att man ju faktiskt inte kan säga att ”ingen bryr sig om lilla jag”. Men det är kört.

När jag sammanfattade februari med att Måndagsbarn varit månadens låt skrev jag att Veronica Maggio varit ett guilty pleasure för mig. Hennes Vatten och bröd har jag spelat under en lång tid och gillat lite skamset. Det missförstods en aning märkte jag. Särskilt när jag, i podradioprogrammet, bekände att jag tyckte hon var sjukt het när hon medverkade på Studio Belinda. Det hävdades att jag var manschauvinistisk och på gränsen till gubbsjuk. Men det var inte alls just det jag refererade till när jag skrev att skivan var skamsen njutning. Snarare var det att Vatten och bröd faktiskt inte var särskilt bra. Men jag kunde inte hjälpa att gilla det.

Ingen kommer undan (inte ens i Sverige). För hon tar ju bara ner mig och tar min uppmärksamhet. Hon sjunger att det bara är repetition, repetition, repetition jämt. Hon sjunger att hon har mera tålamod än vad jag har hårda ord. Hon sjunger och jag älskar det.

Oavsett vad jag försöker invända så tar hon bara ner mig. Sa jag nånting / Bad jag om svar?. Hennes röst och hennes tonläge. Det är snyggt, vackert, engagerande. Jag känner med henne oavsett vad hon säger. Hon får säga drummm som en tonåring om hon vill.

Oskar Kihlen Linnros (Snook) har producerat den här gången och det låter så mycket bättre än sist. Han spelar det mesta själv även om han överlåter vitala delar som Stax-stråkarna till Malin My Nilsson, blås till Karl Ekström, klarinett och bas till Robert Elovsson. Men jag är barnsligt förtjust i hans egna små ostiga trumfills, som det där i 17 år.

Och ärligt talat är hon faktiskt sjukt het, även som hon låter.