dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Gentle Touch: In Memory of Savannah
In Memory of Savannah (album, cd) Gentle Touch
2008
Songs I wish I had written
6/10

Det ogenerade allvarets återkomst

Åttiotalssound. Något så förbjudet. Så pretentiöst. Så ostigt. Så tufsigt hår. Alldeles för gravallvarligt för att kunna komma tillbaka stort i den konstant ironiska tidsåldern. Jag ryser, nästan av genans. ”Det är bara att inse, du är inte sjutton längre”. Just det, ja. Det är så väldigt svårt att undvika att kastas tillbaka till en tid fylld av svart hårtoning, väldigt mycket kajal och lika mycket navelskådande. Just det övertydliga navelskådandet är förmodligen vad som får de allra flesta att avfärda den deppigare åttiotalspopen. Det pompösa som tidigare varit alldeles överväldigande inger numer bara ett lätt obehag. Till skillnad från Robert Smith utvecklas man ju.

Sanningen är en annan. Även om allas vår Fat Bob inte tillnärmelsevis förändrat sitt estetiska uttryck annat än på bredden så går det inte att förneka att på den musikaliska fronten har det hänt ett och annat sedan The Easy Cure bildades i slutet av sjuttiotalet.

Och så var det den andra sanningen. Jag älskar ljudet av det här åttiotalet. Det pompösa men samtidigt bräckliga, de enorma ljudlandskapen, det alltför ärliga, det svartsynta. Så någon skulle säkert kunna fastställa min ålder till för evigt gymnasist. Något vidare stort kast tillbaka blev det ju alltså inte. Som att öppna dörren till imorse.

Med andra ord kunde förmodligen inte Gentle Touchs albumdebut ha hamnat hos en mindre lämpad person.

Ha det i åtanke. In Memory of Savannah är pepprad med allt det som egentligen borde få mig att hugga in ett väldigt högt betyg i sten. Stora, luftiga synthekon, den halvfärdiga existensen mellan dröm och ångest, tydligt influerat av Echo and the Bunnymen, Tears for Fears och givetvis just The Cure. Uppblandat finns där också en underström shoegaze och lite Cocteau Twins för att fullborda receptet.

Som alla begriper låter det utmärkt. Dystert, skört, ibland lite försiktigt hoppfullt. Mäktiga Spikgatan/Margaretaplan får nästan en gammal tidsresenär som undertecknad att känna sig lite nykär. Once You Used To får glimten att återvända till ögonen. Det är lätt att fortsätta på samma sätt. In Memory of Savannah är en väldigt väl sammanhållen enhet, med tydligt genomgående tematik, och framförallt, en mycket snygg skiva. Oklanderlig produktion.

Det är nu, som ni nog förstått, det där lilla ordet på tre bokstäver kommer in. ”Men”. Expectations överväldigar mig, till The View spelar jag väldigt okomplicerad luftsynth. Men. Ibland är det svårt att urskilja var en låt slutar och nästa börjar. Grunden är densamma i större delen av låtarna, variationen ligger främst i melodikonstruktionerna. Det blir sällan, för att inte säga aldrig, dåligt, men efter en stund lite nyansfattigt. Gentle Touch är, just det, alldeles för ”gentle”. Det är svårt att utvinna någon näring ur deras musik. De får svårt att förmedla känslor. Även om det, som sagt, stundtals är mycket vackert slits man som lyssnare aldrig riktigt ut i strömmen, ut från rollen som betraktare. Det är här jämförelsen tillbaka till de äldre giganterna går i kras. Gentle Touch blir för mig, den fläskrefrängberoende, aningen för tystlåtna. För tillbakadraget i jämförelse med den pampiga ljudbilden (ja, jag inser att det kan vara poängen, men tycker ändå inte att det är särskilt roligt).

Det är inte tal om att gå vidare, för det har jag ärligt talat ingen lust med. Men Gentle Touch får ändå ett plus i kanten. En tillökning med mersmak. Nästa gång jag kanske inte behöver resa så långt i tiden.

Martina Nordman

Publicerad: 2008-03-28 00:00 / Uppdaterad: 2008-03-26 03:25

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4532

6 kommentarer

myspace är nog lite fel om det inte är george som gör musiken

nisse Oregistrerad 2008-03-28 14:39
 

Väldigt bra recension. Skulle dock gett skivan lite högre betyg, men den är faktiskt lite enformig.

Medlem 2008-03-28 18:23
 

Varje generation är dömd att upprepa de föregåendes synder. Och när det gäller sånt ärkemög som Tears For Fears tycker man ju lite synd om dessa fjunisar som får bära denna törnekrona av innhållslöst fluff med fjantiga frisyrer och morsans avlaga matta virad runt magen. 80-talet är överskattat och det enda vi nu har att se fram emot är hållingslösa förlorare med rutiga skjortor och dålig hy – grungens kome rsnart igen. Huka er!

Lös i magen Oregistrerad 2008-03-28 18:27
 

Förstår verkligen inte referensen till 80-talssound som ”förbjudet”. Antingen är skribenten ironisk, eller så har hon bott under en sten under större delen av nuvarande decennium.

Robert K Huselius Oregistrerad 2008-03-29 18:13
 

[...] RelateratGentle Touch In Memory of Savannah (5)Kelley Polar I Need You To Hold On While The Sky Is Falling (8)Sohodolls Ribbed music for the numb generation (8)CatPeople Reel #1 (0)Client Heartland (9) [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig