Varje gång hon låter sin iskalla klara röst ta upp allt utrymme med orden ”Pollution of the mind, lets be deaf and blind” ryser jag i varenda cell som kan rysa. Det är som en injektion av transparent realism skjuts in mig och får mig att se min världs dumhet omaskerad. Ingen vacker syn.

Miss Kittin’s Batbox har lika många toppar som dalar. Men Pollution of the mind är för mig något av ett mästerverk. En låt som är så mycket samtid att den kunde få en egen utställning på Moderna. En monotont pulserande maskin som entonigt rör sig framåt och för mig med sig i takt med att känslan blir allt intensivare.

Caroline Hervé, Miss Kittin, klär av verkligheten. För andra gången på ett sätt som fångar mig. Liksom i Rippin Kittin gör hennes vackra röst i kombination med den tungt och effektivt nednötande musiken att det dystra och cyniska budskapet tar sig rakt in i mig, utan omvägar. Det börjar med en elektronisk puls och ord som pratas, på gränsen till viskas:

People speak small talk
Flesh too close in airports
Strangers you get on my nerves

Fler ljud tar sig in i rytmen. Strömmen blir starkare, rörelsen framåt mer tvingande.

Eyes staring at me
People looking unhappy
Headaches non stop guarante

Och det är sen det händer. Låten exploderar ljudlöst när rösten byter karaktär. Pratet blir en sång som är omöjlig att komma undan. ”Pollution of the mind, lets be deaf and blind”. Det är vacker och fasansfullt på samma gång. Låten pågår lika monotont och effektivt i bakgrunden, men orden ges fullt utrymme att fungera.

Jag ser männen i bilarna runt om mig. Men de syns inte, de är airbrushretuscherade till anonymitet och oigenkännlighet. Avgaserna från våra bilar ligger först som en ridå över asfalten men försvinner sedan för att lägga sitt osynliga lock över luften vi andas. Tidningsrubrikerna poppar upp från mitt undermedvetna. Bilder av allt ifrån schlagerstjärnor till våldsoffer och börsmiljönärer blandas med tankar om hur jag ska bygga den perfekta världen. Det är som om jag sitter i samma rum som Neo när han får reda på hur The Matrix är uppbyggd. Tankarna är för många och för tydliga för att det ska kännas friskt. Samtidigt stegras intensiteten i låten hela tiden. Det är som om jag förs framåt i en kö utan att kunna ta det där rätta steget åt sidan. Ett steg till. Och ännu ett.

Pollution of the mind. Sista gången meningen klingar ut har maskinen stannat. Bara orden dröjer sig kvar, ekar i mitt inre. En isande känsla av klarhet. Fantastiskt. Obehagligt.