Det ligger uppenbarligen någonting i 50 Cents uttalande om att Fat Joe inte skulle vara relevant längre. Som inbiten hiphopare har det nog varit svårt att missa beefen mellan de båda mastodonterna. Är det så att Fat Joe har mindervärdeskomplex gentemot sin konkurrent? Ironiskt. Men hur som helst har Fat Joe utmanat sin konkurrent i en boxningsmatch. Något som bör bli en betydligt mer spännande historia än Joe’s 42-minutare.

När Fat Joe rullade in på den amerikanska hiphopscenen med debuten Represent för femton år sedan var det med det underbart orginella epitetet Da Gangsta. På den tiden hade han också ett nära samarbete med sin posse D.I.T.C. och lät sin skiva produceras av bland annat Lord Finesse men också Beatnuts och Showbiz. Nu, femton år senare var det längesedan man hörde honom tillsammans med sina kratergrävare. Hur som helst är han fortfarande lika gata då som nu i rappen men med skillnaden att han har fler diamanter på klockan och antagligen flyttat därifrån sedan sin första billboardplats.

Musikmässigt är Elephant in the Room inget speciellt. Trots att många stora namn finns där, som Cool & Dre, Swizz Beats, Scott Storch, The Alchemist och Dj Premier. Men de är egentligen bara de två sistnämnda som lyckas slänga ihop något riktigt bra. Men som helhet lyckas skivan inte lyfta sig från gatan, utan ligger mest kvar och släpar mot asfalten. Feta flows med halvt intetsägande texter, trista produktioner och förmodligen årets fulaste skivomslag (bookleten och cd-label inräknad) borde kanske sälja mer än 46 000 exemplar första veckan. Skönt att lyssnarna börjat ställa krav efter flera halvtrista skivor från Fat Joe. Eller så är det helt enkelt bara branschen som ligger och blöder. Förhoppningsvis också 50 Cent efter boxningsmatchen. Vem hejar du på?

Fat Joe – I Won’t Tell

Fat Joe – 300 Brolic