1992 var Kiss mer eller mindre på väg mot konkurs, både kommersiellt och musikaliskt. 80-talet hade inte varit snällt mot bandet och de två superstjärnorna Paul Stanley och Gene Simmons som fortsatt leva enligt devisen att de är världens största rockband.

Under större delen av 80-talet seglade bandet ofokuserat i glamhårdrockens bakvatten. Med minst sagt blandade resultat. Visst går det att hitta bra låtar producerade efter det att sminket plockades av, men riktigt bra album existerar egentligen inte innan vi når hit. Exakt tio år efter det sista albumet i smink.

Det bets i en hel del mer eller mindre sura äpplen för att skapa Revenge. För det första bjöds Vinnie Vincent tillbaka in i familjen som låtskrivare. Det lär ha svidit duktigt för både Simmons och Stanley. Eric Carr hade precis gått bort efter en tids kamp mot cancer och ersatts av hårdrockens svar på Nisse från Manpower, Eric Singer. Bob Ezrin gavs en ny chans i producentstolen och som medkompositör efter superfloppen The Elder (som så sakteliga börjat omvärderas). I Kiss-kretsar började det så klart hoppas på storverk, men jag undrar om någon egentligen trodde på det.

För första gången sedan Creatures of the Night och I Love It Loud var det en låt med Gene vid mikrofonen som blev förstasingel. Det sved säkert lite för Paul efter listframgångarna med Forever i färskt minne, men han insåg säkert att det var nödvändigt för att signalera att det här var ett pånyttfött Kiss.

Unholy var dessutom den starkaste Gene-låten sedan Creatures-tiden. Demonen var tillbaka, även om han inte satt på sig sminket igen än. Krydda med en video som faktiskt skrämde skiten ur mig första gången jag såg den i yrvaket tillstånd en sen natt när jag somnat på soffan med MTV på. Jag trodde varken mina ögon eller öron. Var det här verkligen Kiss? Det kändes smått overkligt att de skulle släppa något som lät farligt efter tio år av radiovänlighet.

Och det är Gene-låtarna som dominerar föreställningen här och har högst lägsta nivå. Det märks att han för första gången på länge fokuserar mer på Kiss än sidoaktiviteterna. Domino är ett litet groovigt och stökigt mästervek som hör till mina personliga favoriter i Kiss-katalogen. Duellen med Paul i Spit är nästan lika vass och det är skönt att höra dem dela uppdraget vid mikrofonen igen (precis som i gubbrockaren God Gave Rock’n'Roll To You II). Dessutom ett riktigt skönt Star Spangled Banner-solo från Bruce Kulick.

Paul levererar i kölvattnet på den oväntade listsuccén Forever (första topp tio-placerade singeln sedan Detroit Rock City/Beth 1976) från Hot in the Shade ännu en ganska meningslös power ballad i Everytime I Look at You. Och även om han går ner lite i tonläge i flera av låtarna envisas han med att sjunga ansträngt på gränsen till falsett i ett par spår för mycket. I Just Wanna är väl på sätt och vis ganska fånig, men åtminstone ärligt pilsk och flörtig, dessutom har den ett fint trippigt mellanspel som jag är väldigt svag för.

Allra sist ligger en liten hyllning till Eric Carr som består av en gammal demoinspelning från tiden strax efter att han ersatt Peter Criss. Ovanpå Carrs trummor lägger Bruce Kulick en serie riff och lite skalövningar. Ett fint slut på den osminkade eran (om vi räknar bort den motvilligt släppta Carnival of Souls).

Trots att Revenge placerade sig högre på listorna något av de tidigare albumen utan smink blev turnén som följde ännu en publikmässig flopp. Förmodligen var det i sin tur en av de viktigaste anledningarna till att Gene och Paul kröp till korset och på allvar började överväga att ta på sig sminket igen. Framför allt anledningen att bita i det suraste av äpplen och kalla in Ace Frehley och Peter Criss igen.

Unholy