Så här i kölvattnet efter den strålande Kissology-serien finns det ändå anledning att titta bakåt och se vilka alternativ som finns i reabackarna. Jag hittade den här samlingen på Ginza för 29 kronor för några år sedan, drygt tio år efter att den släpptes. Som, gissar jag, så många andra hade jag alltid trott att det här var en samling med videor till coverversionerna från skivan med samma namn. Istället är det en utveckling av tacket till Ace Frehley och Peter Criss på insidan av cd-asken till coverskivan.

För det är väl så här i efterhand ingen tvekan om att den här dvd:ns främsta syfte var att säga ”kom tillbaka” till Ace och Peter?

Jämfört med den tidigare dvd:n jag hade som samlar två gamla vhs:er (Konfidental och X-treme Close-Up) är den här långt bättre. Konfidental och X-treme Close-Up lider båda av att vara barn av 80-talet med allt vad det innebär. Låt oss bara konstatera att de inte är särskilt PK i bilden av kvinnor under 80-talet. Dessutom vill jag minnas att de flesta liveversionerna som finns med där inte är i fullängdsformat.

Så är inte fallet här. Kiss My A** bjuder på fullständiga versioner. Skönt.

Visst, lite trist är det att en hel del av de gamla reklamspotarna från 70-talet upprepas här (och senare på Kissology ytterligare en gång), men jag köper det. Det gör trots allt att Kiss My A** räcker riktigt långt för den som inte måste ha allt.

Fokus ligger tungt på det sminkade 70-talet och Ace och Peter får nästan lika mycket utrymme som Gene Simmons och Paul Stanley. Det osminkade 80-talet berörs knappt. ”Snälla Ace och Peter, kom tillbaka.” Budskapet kunde inte vara tydligare. Frågan är hur det kändes för Eric Singer och Bruce Kulick, som båda var medlemmar i bandet när dvd:n släpptes, att se den färdiga versionen?

De ganska risiga intervjubitarna mellan liveupptagningarna och inslagen från tv-shower runt om i världen ger tyvärr produktionen något av en lågbudgetstämpel. Det är synd, för mycket av det övriga känns riktigt välvalt. Min favorit är det psykedeliskt bildproducerade framträdandet med I Love It Loud från italienska RAI.

Passagerna med Anthrax och Gin Blossoms förstår jag inte poängen med alls. Förutom som reklam för hyllningsskivan då. Jag hade lika gärna varit utan dem nu när fokus ändå ligger någon helt annan stans.