dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Magnetic Fields: Distortion
Distortion (cd) The Magnetic Fields
2008
nonesuch/Warner
5/10

Stephin Merritt ger: Psychocandy

The Magnetic Fields fortlevnad kan tyckas oförklarlig. Stephin Merritt är en produktiv man, både i The Magnetic Fields och sidoprojektet The Gothic Archies. Bandet spelar då och då live, även om Merritt på grund av sin förstörda hörsel helst undviker det. Men det är tyst om dem. Det kommer nya album som man köper av gammal vana men varför? Är det 69 Love Songs som fortfarande spökar? Trippeln som sedan 1999 går att finna under varannan tårfylld och sönderkramad kudde. Lever den största delen av bandets lyssnare i en parallell 69 Love Songs-värld? Den värld där det finns en kärlekssång för varje misslyckat möte, en ballad för varje krossat hjärta och en euforisk popsång för varje lyckorus? Get over it.

Om 69 Love Songs fortfarande sätter standarden för Merrittsk, witty hjärta- och smärtapop kan ni sluta läsa här. Glöm och lyssna med nya öron. Det har gått snart tio år. Bob Dylan är inte 21 år och Stephin Merritt gör inte hoppsasteg längs en Manhattansk aveny med en rosenkindad älskare vid armen. När Merritt har nya ambitioner så kanske du också ska ha det.

Inför släppet har det varit ett väldigt tjat om det där att The Magnetic Fields ska låta mer The Jesus & Mary Chain än The Jesus & Mary Chain själva. Förlagan var Psychocandy. Tydligen har Merritt ställt sig frågan hur det skulle låta om han använde samma instrumentering på hela skivan. Lätt. Det låter likadant hela tiden. Och trots att han klämt dit en titel (Distortion) som verkligen talar om vad han menar, ”här har du Psychocandy. 2008!”, är det The Raveonettes light som kommer ur lurarna. Distortion har en falsk tyngd och brist på melodier.

The Magnetic Fields fungerar i och för sig aldrig i albumformat, utan är ett låtband. Varje album har några fruktansvärt bra låtar, och väldigt mycket utfyllnad. På Distortion är det bomull i lurarna nästan hela vägen. Med det anslag albumet är producerat kommer de där fruktansvärt bra låtarna inte lika mycket till sin rätt. Med avsikt är ju albumet mycket mer en helhet.

Trots det lyckas främst Shirley Simms, som sjunger på ungefär hälften av spåren, att plocka fram de ensamhetsskildrande och ibland i överkant kvicka och citatvänliga texterna och matcha dem med de kaliforniskt powerpop-osande luftiga melodierna på ett briljant sätt. The Nun’s Litany är melodimässigt en solskenshistoria. Simms röst är så behaglig och perfekt. Men återigen måste jag bortse från texten som ropar ”hej här är jag och jag är så tokig!”.

Spår som Too Drunk To Dream är jag fullkomligt säker på att jag hört förr. Nu orkar jag inte lyssna igenom alla de där sextionio låtarna en gång till men jag vet att där finns något snarlikt. I’ll Dream Alone växer hela vägen på ett snyggt sätt. Inledningsspåret Three-Way är en öppning som bådar gott, snygga slingor, värdefull monotoni, men det fungerar inte fyrtio minuter igenom. Psychocandy som förlaga eller inte.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2008-02-10 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-10 23:58

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4470

19 kommentarer

Orkar inte läsa ännu en meningslös recension – det här är en bra skiva!

Gorillan Oregistrerad 2008-02-10 09:39
 

när lämnar maria in sin avskedsansökan?

Medlem 2008-02-10 12:02
 

Bra recension. Varför skall Maria lämna in sin avskedsansökan? För att hon skriver som hon tycker, eller för att hon inte skriver som du vill att hon skall tycka om skivan?

Erik Oregistrerad 2008-02-10 12:44
 

Bra skiva, tyvärr inte som ”i” eller 69 Love Songs.
Men mer som tidigare MF-skivor, och precis som alla en mycket bra skiva.

Gustaf Oregistrerad 2008-02-10 13:40
 

För att det var en dålig och töntig recension som inte kan falla någon i smaken.

Medlem 2008-02-10 14:13
 

‘California girls’ är enda behållningen på skivan, och den nämner du inte. Usch.

niklas / noel / whatever Oregistrerad 2008-02-10 14:20
 

Det var ju en bra recension. Jag har läst bättre texter men nu vet jag i alla fall precis vad det är för skiva.

rödrom Medlem 2008-02-10 18:25
 

Antingen är recensenten inte medveten om Merritts olika sidoprojekt eller bara dryg, för varför nämns inte The 6ths eller Future Bible Heroes?

Pehr Tham Oregistrerad 2008-02-10 19:02
 

Oj vad jag inte håller med! Speciellt inte ”The Magnetic Fields fungerar i och för sig aldrig i albumformat” och ”Distortion har en falsk tyngd och brist på melodier.”
Det var längesen jag hörde en skiva med såna här snygga melodier och fantastiska låtar! Höjdpunkterna heter Drive on driver, Ill dream alone och Old fools som alla tre hör till det bästa Merrit någonsin komponerat ihop. Distat som fan och Shirley Simm sjunger fantastiskt! Jag älskar det! Skulle själva sätta 9/10

Jonatan Oregistrerad 2008-02-10 19:25
 

Tycker också att Maria är lite väl hård mot Stephin, skivan växer för var gång man lyssnar.

Medlem 2008-02-10 22:43
 

Tycker 69LS bara har en handfull utfyllnadslåtar, där finns bra variation vars delar tyvärr upprepats på efterföljande skivor.

Bra skrivet, men skivan är helt okej.

Medlem 2008-02-10 23:46
 

håller helt med jonatan. att du inte gillar skivan är en sak, men; ”brist på melodier”….!?!? Har du lyssnat på skivan?

Lyssna på den igen. Och igen. Och så en gång till….

Medlem 2008-02-11 00:52
 

tycker att folk är väldigt intoleranta mot maria gustafsson. själv tror jag att jag tycker helt andra grejer om mf som koncept, om mfs album och om distortion – tycker till exempel att 69 är bland det smartaste och bästa som gjorts i popväg – men det här var verkligen något som jag aldrig hört någon säga om merritt. jag kan inte påstå att jag är besviken, det här tycker jag snarare är en vital och bra text om en skiva.

korven Medlem 2008-02-11 01:27
 

Det här är ju årets platta so far ju. Värd betydligt mer än en sketen femma i betyg. Skärpning!

Öppen Gylf Oregistrerad 2008-02-11 16:56
 

Du har gylfen öppen! Tittut!!

Letterman Oregistrerad 2008-02-11 19:58
 

Ointressant musik för övrigt.. Skulle hellre lyssna på 69 death songs..

Letterman Oregistrerad 2008-02-11 19:59
 

Hoppsan. Bättre nu :-)

Stängd Gylf Oregistrerad 2008-02-12 13:48
 

Den här skivan är det bästa jag hört sedan 69 love songs. Produktionen är helt enorm. Man kan stirra på JMC som det finns ytliga likheter med, eller så kan man lyssna på skivan som de faktiskt gjort. Jag har aldrig hört sån här musik förut, och låtarna är minst lika bra som alltid. Att ge den här skivan ett sånt taffligt omdöme vittnar om ett bristande intresse för musik.

anonym Oregistrerad 2008-02-12 14:39
 

Lol, gylfen!! Vad ska jag svara på det.. Ridå!

Letterman Oregistrerad 2008-02-12 21:07
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig