Som jag ser det finns det två divisioner inom den här sortens intrumentalelectronica. Den som tar med sig lyssnaren, sveper in dig i ljud och öppnar dörren för dig. Den inkluderande. Å andra sidan, den som ställer lyssnaren i en position som åskådare och visar upp (det ofta stillsamma) artilleriet. Den exkluderande electronican. Vilken som är att föredra är kanske relativt (jag väljer den diplomatiska vägen och säger inte bra respektive dålig electronica). Ett adjektiv som hur som helst gärna används om all electronica är ju som bekant “episk”. Och visst, om den givna bakgrunden är tillräckligt suggestiv är det lätt för lyssnaren att instinktivt börja skapa imaginära bilder.

Jag skulle inte använda “episkt” om Bersarin Quartett. Främst för att de (jag kommer genomgående att tala om dem som personer i plural, även om ryktet säger att det faktiskt bara är en dylik) saknar de pompösa drag som brukar förknippas med begreppet. Istället använder de ibland envetna tribala rytmer för att skapa underströmmar, även om det hela tiden är något som äger rum långt ner i mixen. Just det är inte helt givet. Det hade varit mer väntat att, i stil med Fennesz, ge sig på distorsion. Men rent generellt ligger Bersarin Quartett aldrig utanför ramarna, aldrig på okänt territorium.

Det handlar mycket om att bygga utifrån en grundslinga. Eller kanske snarare smycka ut. Inversion är ett bra exempel, där slingan hela tiden ligger kvar i bakgrunden, även om stycket sedan broderas ut med fler instrument. Samtidigt är just Inversion en av de starkare anledningarna att lyssna på Bersarin Quartett, med sitt stegrande intro och den dova, vackra cellon i bakgrunden. Här träffar de rätt. Jag associerar utan att tänka till rymd och volym. Det patenterade Fennesz-bruset blir till en lätt slöja havsbrus.

Men ett par spår senare börjar jag känna mig smått irriterad då det aldrig… händer något. Bersarin Quartett är väldigt bra på musik som är fin en stund, men som tyvärr blir väldigt repetitiv i längden. Känslan av att redan ha hört allt, och av att kunna gissa nästa takt infinner sig alldeles för fort. Den inledande melodin ligger hela tiden i botten, och sedan väggen av ljud ovanpå. Det blir svårt att hålla intresse och koncentration uppe. Dörren knakar, elektriciteten knastrar, trumman mumlar i djupet, men det har ändå redan hänt. Efter skivans första hälft börjar jag bli uttråkad, och då väntar ändå fortfarande den längsta låten, Die dinge sind nie so wie sie sind. Klockspelet plingar förstrött, och det svarta hålet öppnar sig. Electronica 1A.

Ju närmare skivans slut man kommer, desto starkare blir känslan av repetition. Allt skulle kunna vara så mycket roligare. Bersarin Quartett är inte dåliga, men de är så oprovocerade att de till slut blir provocerande. En metaprovokation? Jag vet inte. Däremot är tristess som bekant något av det värsta man kan utsätta en människa för. Bersarin Quartett saknar vändningar. Ibland försöker de krydda låtarna med någon oväntad detalj, men ofta låter det då tyvärr som valfri förprogrammerad loop, som i Geschichten von interesse.

Repriserna blir till slut Bersarin Quartetts fall. De är alltför många för att kunna bära ett sju minuter långt stycke. Om de fungerat som refränger hade det förmodligen varit annorlunda. Nej, det handlar inte om att jämna marken för traditionellt vers-refräng-komponerande, däremot har också den klassiska musiken (och kontemporär komposition som det så fint heter) generellt en kropp, även om man återvänder till ett specifikt tema. Temat blir inte kroppen. Problemet här är musiker som tuktar trädets rötter alltför hårt. Det blir inga utflykter. Inga vansinnesfärder. Ingen handling i filmen.