The Magnetic Fields fortlevnad kan tyckas oförklarlig. Stephin Merritt är en produktiv man, både i The Magnetic Fields och sidoprojektet The Gothic Archies. Bandet spelar då och då live, även om Merritt på grund av sin förstörda hörsel helst undviker det. Men det är tyst om dem. Det kommer nya album som man köper av gammal vana men varför? Är det 69 Love Songs som fortfarande spökar? Trippeln som sedan 1999 går att finna under varannan tårfylld och sönderkramad kudde. Lever den största delen av bandets lyssnare i en parallell 69 Love Songs-värld? Den värld där det finns en kärlekssång för varje misslyckat möte, en ballad för varje krossat hjärta och en euforisk popsång för varje lyckorus? Get over it.

Om 69 Love Songs fortfarande sätter standarden för Merrittsk, witty hjärta- och smärtapop kan ni sluta läsa här. Glöm och lyssna med nya öron. Det har gått snart tio år. Bob Dylan är inte 21 år och Stephin Merritt gör inte hoppsasteg längs en Manhattansk aveny med en rosenkindad älskare vid armen. När Merritt har nya ambitioner så kanske du också ska ha det.

Inför släppet har det varit ett väldigt tjat om det där att The Magnetic Fields ska låta mer The Jesus & Mary Chain än The Jesus & Mary Chain själva. Förlagan var Psychocandy. Tydligen har Merritt ställt sig frågan hur det skulle låta om han använde samma instrumentering på hela skivan. Lätt. Det låter likadant hela tiden. Och trots att han klämt dit en titel (Distortion) som verkligen talar om vad han menar, ”här har du Psychocandy. 2008!”, är det The Raveonettes light som kommer ur lurarna. Distortion har en falsk tyngd och brist på melodier.

The Magnetic Fields fungerar i och för sig aldrig i albumformat, utan är ett låtband. Varje album har några fruktansvärt bra låtar, och väldigt mycket utfyllnad. På Distortion är det bomull i lurarna nästan hela vägen. Med det anslag albumet är producerat kommer de där fruktansvärt bra låtarna inte lika mycket till sin rätt. Med avsikt är ju albumet mycket mer en helhet.

Trots det lyckas främst Shirley Simms, som sjunger på ungefär hälften av spåren, att plocka fram de ensamhetsskildrande och ibland i överkant kvicka och citatvänliga texterna och matcha dem med de kaliforniskt powerpop-osande luftiga melodierna på ett briljant sätt. The Nun’s Litany är melodimässigt en solskenshistoria. Simms röst är så behaglig och perfekt. Men återigen måste jag bortse från texten som ropar ”hej här är jag och jag är så tokig!”.

Spår som Too Drunk To Dream är jag fullkomligt säker på att jag hört förr. Nu orkar jag inte lyssna igenom alla de där sextionio låtarna en gång till men jag vet att där finns något snarlikt. I’ll Dream Alone växer hela vägen på ett snyggt sätt. Inledningsspåret Three-Way är en öppning som bådar gott, snygga slingor, värdefull monotoni, men det fungerar inte fyrtio minuter igenom. Psychocandy som förlaga eller inte.