Varje gång jag ser omslaget till This Bliss kan jag inte låta bli att tänka på Justice korsskiva. Men det finns ju två stora skillnader.

Pantha Du Prince är inte Justice. This Bliss är mycket bättre än Justice korsskiva.

I min sammanställning över 100 fantastiska låtar från 2006 stack Walden ut. På ett par sätt. Trots att den var en av de längsta låtarna låtarna i sammanställningen var den, ironiskt nog, också en av de mest minimala. Byggd kring en mörkt dämpad rytm och digitala klockspel visade Hendrik Weber upp en imponerande stram återhållsamhet. Än mer imponerande var att Walden, sin begränsade palett och sin omöjliga längd till trots, lyckades med konststycket att aldrig bli tråkig. Tvärtom blev de nästan 12 minuterna en fascinerande och smått hypnotiserande resa.

Walden återfinns på This Bliss, liksom klockspelet. Ska man sammanfatta This Bliss med ett ord skulle det ordet kunna vara just ”klockspel”. För hela This Bliss är uppbyggd kring klockspel i olika former. Klockspel och försynta house-beat.

Om det är musikaliska element som ger klåda är This Bliss kort sagt inget man bör gå nära.

Det här gör förstås att This Bliss kan bli en rätt ointressant historia. Musik som inte bara försvinner in i valfri diskret tapet utan som till och med sugs rakt in. Om man låter den.

Under rätt förhållanden, och med den uppmärksamhet som This Bliss förtjänar blir albumet mer än bara ”behagligt”. Det blir angeläget och fullt av nyanser.

Ibland flyter konturerna ut och blir stämningar snarare än låtar. Andra gånger får tech house-rötterna möjlighet att peka ut färdriktningen. I Steiner im Flug blir världen precis så där Ulrich Schnauss-vacker man alltid vill att den ska vara.

Just parallellen till Ulrich Schnauss känns dessutom i år särskilt relevant. Medan Ulrich på sitt 2007-års-album Goodbye på sina ställen en gång för alla trampade rakt in i en rätt obehaglig och vräkig postrock-fälla visade Hendrik Weber att mindre, som för det mesta, smakar mer.