Att Tyrant och Hellbutcher inte är några större anhängare till progressivitet inom metalvärlden torde vara ställt bortom all tvivel vid det här laget. Och således låter Envoy of Lucifer, Nifelheims fjärde giv till världen i fullformat, som black metal gjorde 1986. De båda Iron Maiden-fanatikerna, som blev Bröderna Hårdrock med hela Sverige efter sin medverkan i en reklamfilm och ett inslag på SVT, bär arvet från den nya vågen av brittisk heavy metal vidare med stolthet, allt insvept i en punkig attityd.

Envoy of Lucifer har definitivt sin charm och låtarna är utan tvivel välsnickrade. Bredvid bröderna återfinns också Necrophobic-folk i sättningen och på trumpallen sitter Bathory-fantasten Peter ”Flinta” Stjärnvind, med ett förflutet i bland andra Unanimated och Entombed. Gediget är bara förnamnet. Strävan efter att vara ”äkta” är genuin.

Låtarna Gates of Damnation och Storm of the Reaper bjuder på fint tunggung och i avslutande No More Life lever bandet ut sina svettigaste progressiva drömmar. Men det är när det drivs på i hastighet, som i öppningsspåret Infernal Flame of Destruction och Raging Flames, som skivan når sina högsta höjder.

I slutändan kan jag, Nifelheims karga framtoning till trots, inte undgå att tycka att det är riktigt trevligt att sitta och lyssna på skivan, ondskefull svartmetall eller inte. Det må vara gläfs-sång och snabba, hårda partier, men hjärtat skiner alltid igenom, hur ont det än ska låta. Och kanske blir det underhållande just tack vare att bandet jobbar så hårt på att vara så äkta som möjligt.