Alicia Keys är en sådan artist som accepteras och gillas av många. Robbie Williams-syndromet. Om det beror på att hon är väldigt bra eller väldigt lättsmält kan diskuteras. Debuten för sju år sedan var en enorm succé. 2003 skapade uppföljaren The Diary Of Alicia Keys stor uppståndelse. Kritikerna var lyriska och pratade i Marvin Gaye-termer. As I Am har däremot inte orsakat några större stormar, utan landade rätt obemärkt i 2007 års musikutbud.

As I Am innehåller precis det man kan förvänta sig av en Alicia Keys-skiva. Självständighetsmanifest och pianoballader. Love. Kiss. I need you. I don’t need you. Och så vidare. Pålitligt och trivsamt. Hon har också blivit modigare, vågat ta ut svängarna en aning och sjunger ut mer, vilket singeln No One är ett typexempel på. Varje steg bort från visksjungandets träsk måste ju tolkas som något positivt. Superwoman och Go Ahead, de två argare låtarna på skivan, är också de starkaste, till skillnad från tidigare skivor där finstämda skapelser som Fallin’ och You Don’t Know My Name stal allt ljus. Det som ska föreställa motsvarigheter finns också här, men vad de heter minns jag inte efter många lyssningar.

Det mesta är detsamma. As I Am hade kunnat vara fyra år gammal. Alicia Keys är Alicia Keys och gör Alicia Keys ungefär som Kent gör låtar om kall väderlek. Det funkar bra så länge man inte kräver förändring för att inte tröttna. Annars handlar det enbart om timing och huruvida du själv kan relatera.