När jag förra året sammanställde min lista över 100 låtar från 2006 dök svenska Tiger Stripes upp vid två tillfällen. Även i motsvarande lista för 2005 dök ett av Mikael Nordgrens alter egon upp. Gemensamt för alla tre är att Mikael var inblandad i egenskap av dalleratmosfärskapande remixare.

Med förflutet under namn som D’Malicious och 12th Floor har just Mikaels remixande som Tiger Stripes byggts kring en kärna av suggestiv, levande och själfull house. Inte sällan med huggande stråkar som fått dubblera som melodibärare och rytmskapare. Vibrerade ödesstämningar från japanska A Hundred Birds över kongalinjeformerad Dennis Ferrer-afrohouse.

Att Tiger Stripes fullängdsdebut fått titeln Safari är därför synnerligen passande. Liksom att Dennis Ferrer dyker upp.

Receptet när Tiger Stripes gör musik på egen hand är inget längre steg från hans remixande ljuddomän. De dansgolvsanpassande afrikarytmerna skramlar runt i botten medan melodier och stämningar vävs in och plockas bort i – i lager på lager – och loopas om och om igen. I mångt och mycket ett album som skulle kunna vara en själslig tvilling till Ferrers eget 2007-album The World As I See It.

Med en viktig skillnad.

Där The World As I See It större delen av tiden hänsynslöst strippats på nära nog allt utom rytm och bas pulserar Safari av desto mer liv. Och precis som på The World As I See It dampar Safari aldrig iväg utan ges tid att blomma ut.

I inledande Spirited Away tar det nästan fyra och en halv minut innan det långsamt växande introt lämnar plats för den egentliga huvudartisten och stråkarna får marschera fram rytmen tillsammans med den löshållna basen. Efter ganska precis sex minuter briserar så Spirited Away i sällskap av det jazzklubbsvängande pianot på väg mot den tropiska solnedgången. Samma stråkar återfinns också i Spacious Mind, men här kastas vi tillbaka till ett frysboxinslaget decembermörker när musiken som karvas fram är lite dagsljusbefriad som Âme i sina mörkaste och mest introverta stunder.

Och det är mellan de här två stämningslägena som Safari smyger omkring. Hela tiden målad med en återhållen och begränsad palett, där detaljerna lyfter helheten.

I Pharoahs Cigar bjuder ett två decennier försenat italienskt housepiano in sig själv som en oväntad gäst. I Blaze-varma Song for Edit lägger Dennis Ferrer mjuka keyboard-ackord medan Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfes låter sina blåsinstrument sandpappra ned eventuella kvarvarande kantigheter. Med Hanna Haïs hjälp får Consecration Montmartre att svänga i de mest afrikanska av färger medan Rasmus Faber snudd på återupplivar Peauxs förbisedda Head Full of Stars i albumavslutaren Rasmus Faber Plays the Marimba. Men innan Safari klingat ut har vi bland annat också hunnit med de helt igenom fantastiska The Voyage, Amphytrion och People I Know.

Safari är på många sätt ett ganska händelselöst album. Den som förväntar sig tvära genrekast kommer att bli besviken. Liksom den som föredrar sin djupare house vokal. Övriga, däremot, har ett fantastiskt dansmusikalbum att se fram emot.

Ett album som inte är fantastiskt för att vara svenskt. Bara fantastiskt.