Okej, egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Burial har gjort ett av årets bästa album. Det verkar vara den allmänna meningen.

Intressant nog har Burial i och med det också förmodligen gjort årets crossover-skiva i musiköverintresserade kretsar.

När det handlar om dansmusikskivor som lyckas korsa de ibland vattentäta genreskotten kan Burial visserligen kryssa för flera av grundförutsättningarna. Det handlar om en artist som gör något helt nytt. Något helt nytt, då, för dem som inte lyssnat på den aktuella genren tidigare. The Streets och Dizzee Rascal är två exempel på det här – artister som lyfter en genre . Det handlar också om musik som kommer med en väldigt behändig etikett att sätta på musiken när någon frågar vad man lyssnar på för tillfället. I Burials fall dubstep.

På Burials självbetitlade album från förra året var det mycket av det som kännetecknat dubstepen sedan dess födelse strax på andra sidan om millenniestrecket. Ett möte mellan dub och 2step i ödesmättade och svävande och löst hållna ljudlandskap. Ett möte mellan Sabres of Paradise och Flangers New Orleans-projekt.

När Burials hyllade Untrue släpptes var skillnaden, om inte som natt och dag, i alla fall ganska påtaglig. Musiken har gjorts betydligt mer rytmisk. Röstinslagen är rejält många fler. Överlag är Untrue en mycket mer tillgänglig skiva än föregångaren. På många sätt är det här, i ljuset av Burial, en popskiva – vilket säkerligen också bidragit till populariteten. Och med tanke på att dubstep-inslag även återfinns på Britney Spears omtalade comeback-skiva för den som letar lite extra noga så känns det på något sätt helt självklart.

Dubstep och dubstep, förresten. Att hålla fast vid att Untrue är en dubstep-resa rakt igenom är att göra det väl enkelt för sig. Just i och med att 2step-rytmerna får ta över en rätt stor del av showen är det här mer en någonsin en 2step version framtid. Det mörker som alltjämt finns där, begravt i mullrande och långsamt vältrande basgångar, lättas upp genom de halvsmurfklippta soulröstsamplingar som dansar omkring ovanpå. De sammanförda elementen är i sig inget nytt – de fanns ju med redan på fjolårsskivan – men den här gången har de fått mullra ut i sin studsande helhet. Lite övergivet. Lite längtande. Musik som skulle vilja kasta sig ut bland de andra glitterprydda glädjespridarna på dansgolvet, men som inte riktigt törs. Inte riktigt kan släppa loss tillräckligt mycket. Dansmusikens självpåtaget missuppfattade och ensamma indiepopkille.

Burial arbetar precis som förra gången med en rätt begränsad palett av intryck och ljud. Det är nyanserna som får leda vägen. Det här gör att jag ibland kan önska att exempelvis de vokala inslagen getts större bredd eller helt fått stryka på foten. Men det är ofta fråga om tidpunkt och tillfälle – Untrue är definitivt inte musik som funkar för mig i alla lägen. Inte ens i ett december som ihärdigt håller stånd mot den naturliga ordningen och håller fast vid ett väder som hör oktober till – omständigheter som gjorda för Untrue.

Men de gånger som Burial passar, när Untrue får tid att studsa runt mellan hörlurarna och veva fram sin egen neonregnbeströdda dagbokshistoria fylld av lösryckta brottstycken, är Untrue en både fascinerande och innerligt ovanlig vän i en alldeles vanlig vardag.