inte ens anna järvinen, ni är då för dåliga ibland alltså!!

dagensskiva.com Oktobers bästa (2007-11-23)

Jag läste den där kommentaren till oktobers månadssammanfattning och så led jag lite. För jag visste ju egentligen att jewbs hade rätt.

Anna Järvinen har gjort årets bästa svenska skiva.
Det tog mig bara lite tid att riktigt reda ut det.

Jag fick feeling är en Känn ingen sorg för mig Göteborg för i år. Bara lite känsligare. Lite sprödare. Men lika ärligt, lika ute på huden. Lika. Det har alla andra redan skrivit, men det gör det inte mindre sant.

Anna Järvinen har verkat på den svenska musikscenen sedan slutet av nittiotalet med framför allt Granada. Sedan hon släppte sin soloskiva har hon varit på omslaget till Sonic, varit featured i Nöjesguiden, hudlös i DN och modigare ensam i svenskan.

Om du lyckas, då kan det hända
att jag stannar över dagen

Och att jag följer med dig in till staden
åh för att minnas varför allt tog fart
och varför ingen sa

Snart är det över

Kan du gå?

Det har känts som att Anna är till låns när jag lyssnar. Som att hon alldeles snart kommer försvinna. Som att om jag inte känner och uppskattar henne till fullo så kommer hon gå. Eller rättare sagt, inte förtjänar henne, så kommer hon gå. Hennes röst kommer lämna mitt öra utan att riktigt fånga det.

Det är upp till mig, inte henne.
Hon har redan gjort det hon ska. För länge sen.

Allt jag behöver göra är att acceptera det jag hör, acceptera hennes röst som ett ärligt uttryck.

Runt henne spelar Christoffer Gunrup (Granada), Fredrik Björling (Dungen), Björn Olsson (Union Carbide Productions) och Stefan Sandberg (Peps). Mattias Glavå har producerat (och naturligtvis var det ju han som producerade även Känn ingen sorg för mig Göteborg). Men oavsett hur kompetenta alla medmusikanter är så bleknar de i jämförelse för henne.

När hon sjunger att snart snart är det över så går mitt hjärta sönder, även när jag nu hör det för hundrade gången. Det är en märklig lidelse över hennes ton och hennes infall. Orden är inte nödvändigtvis märkvärdiga, men när de är hennes spelar de roll.

Det är naturligvis en utanför-position hon beskriver. Och det är bara ett första steg på en egen bana. Men det är ett stort steg. Och det är en stor skiva. Jag visste det ju egentligen första gången jag såg titeln. Jag fick en feeling, liksom. Det kunde varit så jävla sjukt töntigt, men det är det inte. Jag nästan skäms ens för att antyda det. Med henne nedslagna blick och lite trevande händer så har hon en feeling. Och hon förmedlar den enkelt till mig. Med den lätt distade gitarren till Leena, med Stefan Sandbergs sax i Koltrast, instrumentet saknad i Kan du gå? eller Fredrik Björlings trummor i PS.

Det här är bara det första vi får höra av Anna Järvinen hoppas jag. Hon kommer sätta ett lika stort avtryck som Håkan gjorde för sju år sedan. Vänta bara.