Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2006 fortsätter här med del 8. Alltså: 100 låtar från 2006. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Kayot Clear Sky (Manoo & François A Mix)
En av de skivor jag såg mest fram emot 2006 var tredje volymen i Ben Watts Buzzin’ Fly-serie, precis som tidigare sammanflätad av Ben själv med de mest finkänsliga och försiktiga av fingrar. Men jämfört med de två tidigare fantastiska titlarna var trean en besvikelse. Tyvärr hade Ben den här gången valt musik som letade sig bort från det som jag alltid älskat med den musik Ben skapat och lyft fram ända sedan Everything But the Girls Walking Wounded. Själfylld, melankolisk och melodisk – musik som berättade historier såväl med ord som med musik. Den här gången kändes det kallare. Mindre hemvant. Men självklart visade Ben även den här gången att han har, om inte ett helt igenom osvikligt, så åtminstone ett väldigt finkalibrerat öra vad gäller musik som höjer sig långt över i princip all annan musik som släpps ungefär samtidigt. Ett av de bidragen var Manoos och François A:s fullkomligt förkrossande vackra remix av Clear Sky. Just for you.

Lyssna hos Juno

Lisa Miskovsky Sweet Misery (Laid Remix)
Hade någon i början av 2006 sagt att Lisa Miskovsky något år senare skulle vara en av artisterna jag tog med i en lista över 100 fantastiska låter från året vi lämnat hade jag nog tittat rätt tvivlande på den personen. Inte för att inte Lisa gjort några okej låtar, men från ”okej” till ”fantastisk” är steget rätt långt. Sweet Misery är inget undantag. Efter att jag hört Laids remix var jag tvungen att leta upp Jocke Berg-originalet som jag dittills inte hört. En rätt onödig jakt visade det sig snabbt. Ursprungskostymen var rätt illa formsydd, med hafsigt hoptråcklade sömmar. Jag har bestämt mig för att den versionen inte är den riktiga – en långt ifrån färdig demotagning. Laid-remixen är så som Sweet Misery var tänkt att låta. Med sitt trancemaskinella fundament och sina oregelbundet instoppade explosioner för att hela tiden hålla lyssnaren tätt intill. När sedan stråkarna målar hela insidan på hörlurarna i de skönaste av färger går det inte att låta bli att, mellan tonerna, höra ljudet av ett hjärta som slits sönder.

Patrick Bryze & Jim Tonique Better World (Horny United Remix)
Det hade nästan räckt att skriva Borderline här. För när Bryze och Tonique samlas för att skapa en bättre värld är det väldigt mycket samma ingrediens som i Michael Grays singel. Filter som vrids upp och ned. Himmelskt svepande stråkar. Några få textrader som loopas om och om igen. ”If it wasn’t for this / and wasn’t for that / it could be a better world”. Yeah.

Lyssna hos Juno

The MuthaFunkaz feat. Mark Evans I Don’t Want You Anymore (Club Mix)
Tidigare i år, 17 år efter det ursprungliga släppet, dök Blaze magiska debut 25 Years Later upp igen i form av en nyutgåva. Utgiven i Japan, förstås. Nästan regel när det gäller house av den här typen nuförtiden. Även om Blaze sedan den dagen inspirerat otaliga musikskapare genom sin musik och sina remixer känns det som att det är få av efterföljarna som lyckats skapa något som fångat känslan från Blaze första stund i strålkastarljuset. Den housemusik som skapades i skarven mellan åttio- och nittiotal, där apartheid och Berlinmuren rämnade och framtiden verkade ljusare och mer hoppfylld än någonsin. House som förenade Chicago och swingbeat. Musik som på On Top of the World, Introduction, Ten Citys två första album. MuthaFunkaz och Marc Evans var inte bara de som bäst fångade den här stämningen 2006 – I Don’t Want You Anymore är kanske den låt som lyckats bäst överhuvudtaget de senaste sådär 15 åren. Brustet hjärta och frihet i ett och samma andetag indränkt i de där plaststråkarna som gömts undan i alltför kalla förråd det senaste decenniet, med melodislingor som lyfta direkt från Love Is Forever. Att DJ Spen varit med och producerat och att hela härligheten gavs ut på Soul Heaven Records känns förstås väldigt, väldigt självklart.

Lyssna hos Juno

Arksun Arisen (Original Mix)
Att det på omslaget till Arksuns Arisen-tolva finns en tecknad, svävande nunna är egentligen det bästa sätt jag kan tänka mig att beskriva originalmixen. Det som i grunden är en rätt hårdslående och elak sak sveps in i en kantlös änglasång någonstans där molnen är vita och sådär hoppvänliga som de ser ut att vara när man befinner sig tiotusen meter upp i luften. Laurence Rapaccioli, till vardags också halva Luminary, kryddar dessutom flygmaten med studsbloppande efterrätter och klockspel-inte klockspel. Som om inte det vore nog är breaket vid fem minuter sanslöst vackert.

Lyssna hos Juno

Grant Nelson Spellbound (Original Mix)
Det finns vid det här laget rätt många enkla tjuvknep för att få mig att lyssna på ny musik med väldigt positivt inställda öron. När Grant Nelson någon dryg minut in i originalmixen av Spellbound kickar igång det basmullrande pianot från fullständigt övermagiska Tell Me When the Fever Ended drar han nytta av en av mina allra svagaste sidor. Allt som på ett eller annat sätt för tankarna till Electribe 101, gruppen som gett oss ett av världens tre bästa album, träffar alltid Ola-målet. De rätt raka musikelementloopandet bryts med jämna mellanrum av med Mr. Fingers-flinka pianosolofingrar mitt emellan vemodstrance och Robert Miles och gör att Spellbound verkligen lever upp till sitt namn.

Lyssna hos Juno

Fain & Kirsch feat. Lynsey Shaw Holding On (Main Mix)
Det är något jag verkligen inte kan värja mig emot när det handlar om house som är så där översvämmande vemodig. När allt går i moll, men slutresultatet ändå kan få mig att le fånigt till och med när jag tvingas ut i det eländigaste av väder. Alex Fain och Danny Kirsch har tillsammans med Lynsey Shaw lyckats precis med det i electroblåfiltrerade Holding On. Det bästa från Daft Punks, Fred Falkes och Alan Braxes mest melodiska stunder tillsammans med fantastiskt piano, i all sin enkelhet. Och förstås en historia om brustna hjärtan. ”And I keep holding on / I never let him go / Don’t give up on this love / It’s worth fighting for, I know”.

Lyssna hos Discomania

Kid Crème feat. Bashiyra The Game (Kid’s Piano Mix)
Det finns några säkra knep att fånga mitt intresse bara på hur man namnger en remix. Att ordet ”piano” finns med någonstans är en av de allra hetaste kandidaterna. Om man sedan följer upp med att verkligen bygga hela kalaset kring housepianoackord hämtade ur Housemusikskapande för Dummies blir saker och ting ännu bättre. Är man en riktigt god försäljare lär man känna sin målgrupp tillräckligt väl för att erbjuda mervärden (alternativt billiga knep) som man vet alltid faller väl ut. Det skulle exempelvis kunna vara ett gäng extremt vackra stråkar – som, av en slump, är precis vad Kid Crème erbjuder här. Kvinnlig sång med lite fingerviftande mot dumpat ex? Funkar fint. Låta alltid ligga och rulla i omöjligt långa tio minuter utan att egentligen särskilt mycket händer? Såld.

Lyssna hos Juno

The Bassmonkeys feat. Naomi Marsh The Answer (Original Mix)
The Answer får mig varje gång att tänka på Thereses och Stonebridges Put ‘Em High. Inte minst tack vare Naomi Marshs sång. Men hej – då vet man ju att det är bra. Pianohamrande av vänstraste sort, naivt bollhavsstudsande klockspel i andra ändan av duellen och snygga stråkar mitt emellan. Dessutom överöst av en mäktig basgång och en riktigt mördande händerna-i-vädret-refräng. Too much is sannerligen not enough. Just loosen up, don’t try to fight it. Do the impossible om och om och om igen.

Lyssna hos Juno

Patrick Alavi presents Dolphin Collins Destiny (Original Mix)
När jag i början av 2006 sammanställde en lista som den här över 100 fantastiska låtar från 2005 var en av de allra bästa låtarna där Together, svensksamarbetet mellan Axwell och Sebastian Ingrosso. När Patrick Alavi ger världen Dolphin Collins (som jag förövrigt hoppas är hans eller hennes riktiga namn) återkommer jag hela tiden till Together. Förmodligen för att båda låtarna har element som på nåt sätt är större än resten av musiken de samsas med minututrymmet om. I fallet Destiny är det egentligen en rätt stillsam househistoria, men så tränger sig den där skrikande melodislingan i och lägger sig som ett kvävande smogmoln över allt annat. Men trots att den är så fel och trots att den egentligen inte klarar av att sambo med övriga ljud och melodier så blir slutresultatet inte bara balanserat, på något konstigt sätt, utan också (och framför allt) väldigt spännande. Och precis som så många stora danslåtar är det spelandet och loopandet av de små medlen som ger den hypnotiskt genomträngande känslan av att, ja, det här är fullständigt fantastiskt.

Lyssna hos Juno

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

100 fantastiska låtar 2006 – del 5

100 fantastiska låtar 2006 – del 6

100 fantastiska låtar 2006 – del 7

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005