Dansrock. Dansrock. Dansrock. Otroliga mängder förbannad dansrock. Vissa helt lysande saker, mycket skit. Som vanligt. Så tidigt som 2001 var dock Kentuckybördiga VHS or Beta något så ovanligt som ett rockband som villigt erkände att de lyssnat på house (även om de från början bara gjorde det eftersom det var vad som spelades på de barer där man kunde komma över billig alkohol). De var dessutom före Shout Out Louds med en sångare vars röst är skrämmande lik allas vår Fat Bobs. Craig Pfunders tonläge ligger ibland verkligen spöklikt nära. Men nu är The Cure inte huvudämnet.

Efter 2004 års Night on Fire blev bandet av med en medlem, gitarristen Zeke. De har inte brytt sig om att ersätta honom, utan fortsatt som en trio. Skillnaden i soundet är ganska tydlig, men egentligen är det kanske inte bara bristen av en gitarr. Bring on the Comets är en popskiva. Tänket är annorlunda. De tvärinstrumentella styckena är helt försvunna och låtskrivandet har ett helt annat fokus än det tidigare haft. Och det står ”besviken” tvärs över pannan på mig.

Pfunder har inför släppet av Comets pratat om hur han väntar sig att lyssnarna ska bli överraskade. Om han menade att vi ska somna istället för att dansa kanske han hade en poäng. Ljudet av luft som pyser ut ur högt ställda förväntningar, någon?

Tom sida. Börja om. Från början. Inte tänka till exempel på Carlos Ds envetna remix på Night on Fire. Det är inte hur VHS or Beta låter nu. Inte riktigt, åtminstone. Men den pulserande basen, ackompanjerad av en sur, envis hihat utgör fortfarande grunden. Fast, till skillnad från till exempel Delorean, som nog kan sägas bygga lite från samma bas, har man sedan skruvat ned intensiteten och istället valt en mer melodiös väg. Stundtals nästan FM-luktande The stars where we came from är ett bra exempel på det, även om det inte nödvändigtvis betyder att det är skivans bästa låt, eller ens en bra låt.

Och vad är att föredra? En något slätstruken skiva eller något som kämpar för att bli så konstigt som bara är möjligt? Pest eller kolera, givetvis, men ändå. Efter upprepade lyssningar börjar Comets sätta sig, jag börjar lära mig refränger (repetition is everything), tralla med litegrann. Men. Alla låtarna är samma låt! Love in my pocket, Can’t believe a single word, Take it or leave it, Alpha Theta och Burn it all down (som trots ett mördarintro spårar ur)= fem marginellt olika versioner på samma grundplåt.

Jag vill älska Bring on the Comets. Men den är lite som den där ökända sista skvätten i ölburken som alla undviker eftersom den till 99% består av saliv.