Manu Chao spelar världsmusik har jag förstått. Om det beror på hans kringflackande liv, att han talar och sjunger flera språk eller att hans musik skiftar mellan olika stilar vet jag inte. Men han spelar tydligen världsmusik. På La Radiolina gärna baktakt i högt tempo. Lite som Mano Negra gjorde.

Vadå världsmusik?

Ett av världens mest onödiga begrepp, men skitsamma. Jag behöver verkligen Manu Chao just nu. Vardagen har tagit kommandot igen och myrstacken jag lever i har organiserats i köer, möten och måsten. Några avdammade knasrevolutionstankar känns bra för att behålla förståndet några månader till. Men La Radiolina ger mig inte den där omedelbara lyckosparken jag hoppats på och nästan förväntat mig. Rainin’ in Paradize har livat upp min sensommar och skruvat upp förväntningarna ganska högt. Kanske för högt.

La Radiolina låter efter ett par dagars intensivt spelande mest som ett antal olika versioner av just Rainin’ in Paradize. Missförstå mig rätt, här finns hur många spår av glädje och medmänsklighet som helst. Sprakande färger och bombastiska uttryck. Men som helhet känns skivan lika mycket som en överdådig buffé där det inte serveras hundra olika rätter, utan hundra varianter av en rätt. Kokt ris, stekt ris, stuvat ris, friterat ris, rått ris.

Var är grönsakerna?

Det är konstigt att något så varierat och nyanserat kan lämna mig med en känsla av enformighet. Manu Chao och hans kamrater bjuder generöst på sig själva och uttrycker sig i olika takter och olika tempo. Hetsigt punkrevolutionärt och smäktande vemodigt. Såväl inre som yttre kriser målas upp. Världens problem på ett pärlband. Men hur mycket de än blandar och ger, återanvänder sig själva i olika versioner och sätt att låta är den här skivan lite enahanda i slutändan.

Men det är lätt att förlåta Manu Chao. Enformig kärlek är inte det sämsta. Och eftersom han än en gång sjunger om Maradona kommer han fortsätta vara viktig. En Manu Chao i formsvacka är fortfarande bra mycket bättre än mängder av det som låter.