Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2006 fortsätter här med del 6. Alltså: 100 låtar från 2006. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

På allmän begäran nu också med ljudklipp.

George Michael & Mutya This Is Not Real Love (Moto Blanco Mix)
När George Michael och ex-Sugababen möttes vid en mick blev resultatet helt okej (en låt som dessutom får mig att tänka på Sadeness varje gång jag hör den). Och även om George som vanligt sjunger sådär osannolikt bra är det först i Moto Blancos fyra händer som musiken når lika högt. Där originalet är en rätt svulstig balladhistoria blir remixen en housepianopumpande dansgolvsstormvind. Pianot smygs in och ut, från mjukt trånande till kallt ekande medan Strings of Life -stråkarna kastar ut bombastiskt desperata färgkaskader likt betongstudsande ensamhetsskrik. En remix när den är som bäst, med pulsen på kärnan i originalet förvandlas slutresultatet till något helt nytt samtidigt som ursprungskänslorna mångdubblas i sin nya kostym.

Jimpster Square Up
På sätt och vis sammanfattade kanske Jimpsters Square Up den tredje delen i Ben Watts Buzzin’ Fly-serie bättre än någon av de andra låtarna på samlingen. För på trean klev Ben, och som en följd också Bens skivbolag Buzzin’ Fly, ett rejält steg bort från det som tidigare kännetecknat samlingsserien och bolaget. Musik med sång fick på allvar lämna plats för instrumentala ljudkulisser. Termostaten vreds från varm house till kyligare techhouse. På Buzzin’ Fly blev resultatet av den här nyriktningen blandat, från rätt platta fall till svindlande höjder. En av dem som lyckades klättra förbi trädtopparna på resan mot den stjärnbeströdda natthimlen var Jamie Odell. Square Up var förmodlingen det bidrag som tog sig längst in i det nya territoriet med framgång. Lagerfylld fyrfyraelektronik som, precis som Buzzin’ Fly, stakade ut en konsekvent riktning, samtidigt som den gavs rum att växa och fördjupas, men samtidigt med en stämning och melodikänsla som hämtad från någon av de två första Buzzin’ Fly-samlingarna.

Lyssna hos Juno

Silicone Soul The Pact
”Monotoni” är ett ord vars betydelse många gånger är synnerligen flytande när man talar om musik. Eller rättare sagt: värderingen gällande huruvida monotoni är något bra eller dåligt. I sina sämsta stunder är monotoni verkligen monotoni i sin mest bokstavstolkande skepnad: musik som aldrig tar vägen någonstans. Musik där allt som kan skapa dynamik och intresse hinkats ut genom fönstret – ofta till förmån för untsch-untsch-untsch och… inte så mycket mer. Men rätt använt kan monotona grundelement skapa precis den dynamiken, som en motvikt till de delar som stoppas in under vägen. The Pact är i grund och botten rätt trist. Beat, hi-hat (väldigt snyggt väsande sådan dock) och hyfsat fantasilös basgång. Men så efter ett bygge som varar i över tre och en halv minut smyger sig en fantasieggande stråkslinga in från bakgrunden och får sällskap av ett järnverkssubtilt housepiano och ylande sirener. The Pact förvandlas till en hotande och strålande eldfågel som brer ut sina vingar över alla tillgängliga ljudkanaler.

Lyssna hos Juno

Kerri Chandler So Let the Wind Come (Remix)
So Let the Wind Come är på många sätt en tvilling till Silicone Souls The Pact. Det är samma grundläggande struktur på den musik som sakta byggs upp åtta och en halv minut. Det är samma suggestiva, instrumentala ljudvärld som studsar omkring mellan trumhinnorna och målar upp lyssnarens betraktelselandskap, här styrd av stråkar jämfört med pianot i The Pact. Men trots de många likheterna är det ändå den lilla, betydligt mindre greppbara, skillnaden i stämning som placerar The Pact och So Let the Wind Come på varsin sida av skuggornas rike. Där The Pact förflyttar sig via de solskygga hörnen av tillvaron dansar So Let the Wind Come mitt på en kulle badande i ljus.

Lyssna hos Juno

Claude Monnet presents Torre Baleora (Main 1)
Claude Monnet hann med en del riktigt bra grejer under 2006. Remixen av Nin var en. Den tidsresedoftande eurodiscoflörten Panache var en annan. Men bäst av allt blev det när Monnet slog sig samman med Jean-Marc Torre som Torre (det där med ”presents” är som vanligt ett sätt att sälja mer på välkänt namn). Under ett år när balearic var hetare än på över 15 år, samtidigt som balearic användes för att beskriva ungefär vad som helst utom den musik som en gång var balearic (och här säger vi bland annat hej till Studio), känns det inte mer än rätt att det just var Baleora som var Monnets bästa alster. Loj och pianodriven house med starka latinovibbar, ett halvt stänk trance, fantastiska melodier, en underbar basgång och en båtlast Medelhav. Det behöver inte vara svårare än så. Dessutom med en titel som bättre än de flesta sammanfattar 2006.

Lyssna hos Juno

Coldcut feat. Robert Owens Walk a Mile in My Shoes (Henrik Schwarz Remix)
Utan att jag visste om det när det begav sig är Coldcut och Robert Owens två av de namn som betytt mest för mitt musiklyssnande från de sena åttiotalet och framåt. Inte så att jag slaviskt följt allt Coldcut släppt sedan dess (även om så är fallet Robert Owens), men de var med och tände housegnistan hos mig. För Coldcut var det People Hold On, samarbetet med Lisa Stansfield som blev startskottet. För Robert Owens var det förstås hans överjordiskt fantastiska insats i Tears. Trots att Coldcut aldrig riktigt varit i närheterna av nivåerna på What’s That Noise? var förväntningarna hos mig ändå höga på det här transatlantiska mötet. Och även om originalversionen klarar sig med väl godkänt är det först när Walk a Mile in My Shoes tagit en omväg via våra trakter som det riktigt lyfter. I Henrik Schwarz händer blir vägen Robert Owens har att vandra vinterkyligt och mörkt ödesbådande lång, på flera sätt.

Lyssna hos Juno

Sun Gone (Moto Blanco Remix)
”Even if I cry / you still be gone / Even if I change today / forever / Even if I lie / you still be gone / Even if I’m someone else / you still be gone”. Det finns något tilltalande i artist och titel. Sun och Gone. Två korta ord. Mer behövs inte, resten sköter musiken. När remixmästarna Arthur Smith och Danny Harrison dessutom lägger sina händer vid materialet blir resultatet inget annat än alldeles underbart sorgligt, vackert och dansant.

Lyssna hos Juno

Johnny House-In My Life Belongs to Music (Original Mix)
Det är något visst med saxofon. Rätt hanterat är saxofonen inte bara en välljudande krydda till vilken anrättning som helst – den är dessutom ett av de vackraste instrumenten. Det som börjar lite försiktigt med en dansgolvsinspirerad gitarr vecklar sakta ut sig med rytmdirigerande stråkar och ett piano med ackordföljder inlånade från Music Sounds Better With You. Så, efter två minuter, stannar allt av och en osäkert svajande saxofon är nästan lämnad helt ensam i den enda strålkastarspoten. Sedan byggs allt upp igen, lager för lager för att till sist gnistra ned högtalarna med en sandstrand fylld av balearisk solnedgångsglädje.

Lyssna hos Traxsource

Antena Camino Del Sol (Joakim Remix)
1982 släppte trion Antena Camino Del Sol för första gången. 24 år senare gör de det igen. På sätt och vis i alla fall. Med remixer av Todd Terje och Joakim Bouaziz förvandlas Camino Del Sol sambalaidbackelektroniska original till klockspelsmässande tvåtusentalselectro. Det enda som återstår av originalet är egentligen brottstycken – ekon av en förgången tid. Och i just det här fallet är det faktiskt en bra sak.

Lyssna hos Juno

Uffie Pop the Glock
Inte sällan ligger mycket hos storheten hos stor populärmusik i dess många skepnader i krocken mellan det sockersöta och det avgrundsdjupt svarta. Eller mötet mellan det allra mest oskyldiga och det genomkorrupta. Uffie kanske inte förenar de mest extrema riktningarna här, men Pop the Glock är ändå ett lika skevt möte som artistnamnet ställt mot titeln antyder. Med ghettotech-vibbar på halvfart, pisktrummor, Wait (The Whisper Song) och musik som vid en slentrianlyssning är förhållandevis oskyldig där Uffie duettar sig igenom Pop the Glock med sitt keyboardgenererade alter ego. Men när Uffie konstaterar ”bad ass bitch / I’m rated X” känns det som mer än bara tomma ord. Pop the Glock må, precis som dess vapenförebild, vara inklädd i plast, men smet på så sätt igenom de vanliga detektorerna och träffade hårdare än de flesta hiphoplåtar 2006. Sedan kan man diskutera rimteknik tills alla musikskribenter kommer hem, men Uffie hade dessutom mer pondus än de flesta andra kollegor.

Lyssna hos Juno

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

100 fantastiska låtar 2006 – del 5

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005