Det finns de som tycker Interpol tappat något. Att något i deras identitet gått förlorat nu när de gjort låtarna större med vidare arrangemang. Stråkar, piano och fler instrument vidgar Interpols musik men gör bandet sämre menar dessa kritiker.

Inte jag.

Tvärtom, nu låter de nog mer som de tänkt från början. Interpol ger mig en större upplevelse. Känns, tack vare att de tar ut svängarna, mer nyanserade. Tunna där det krävs och riktigt bombastiska där det känns naturligt. Men egenligen är ju skillnaden inte så jättestor. Det handlar om några lager till. Varken mer eller mindre.

I grunden är det samma Interpol. Som med effektiva och direkta melodier äter sig in i mig. Moloket tar de över cell efter cell. Med envisa gitarrer, tungt komp och sång som fortfarande ekar Ian Curtis. Allra bäst i inledande Pioneer to The Falls som är så vacker och omtumlande att jag förstår meningen med att sommaren varit som den varit i år. Hetsigt och frustrerat i The Heinrich Manuever och Mammoth. Ödsligt sorgset i The Lighthouse.

here I’ve been living and losing from sin
I pulled it out now
begin, begin

Och för övrigt låter det mestadels väldigt, väldigt bra. Interpol växer med den här skivan. På alla sätt. Precis som Editors gör de gammal, eller kanske tidlös, musik som ångesfyllt och på fullaste allvar tar över mina ljudrum. Trots att det är sommar och alldeles för ljust.

Interpol kommer bli ännu bättre i höst. Det finns alltid tid för vemod.