dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Mary Onettes: The Mary Onettes
The Mary Onettes (cd) The Mary Onettes
2007
Labrador
10/10

Kanske inte en tolva, men ändå…

Så, det kanske är dags. Sådär några månader efter att The Mary Onettes självbetitlade, av mig hyllade och älskade debutalbum, kom ut på Labrador så är det dags att recensera. Kanske gör jag det för att Tomas Lundström flera gånger varit på mig om det. Kanske har han varit på mig om det för att jag gång på gång nämnt hur sjukt bra jag tycker att de är.

Det tycker jag fortfarande. Att The Mary Onettes är en sjukt bra skiva. Men att recensera någonting ett tag efter att man superhypade det och så gott som inhalerade låtarna, det blir lite annorlunda. Då, i mars och april, hade jag i min galna glädje lätt givit skivan tolv av tio och var på väg att överge The Radio Dept. som mina favoriter i förmån för detta nya. Nu andas jag lite annan luft. Jag har fått lite mer distans till skivan, alltså.

Albumet innehåller tio spår, varav några är gammal skåpmat, vilket känns brukligt när man tidigare släppt ep:ar. Lost, Void och Explosions är från de två ep:ar som släpptes på Labrador i år och förra året. Den första ep:n, den som släpptes på Sony BMG, måste jag till min stora sorg och förtrytelse erkänna att jag inte lyssnat på. Men jag har ändå hört, från flera håll, att den inte är så särdeles bra. Surt sa räven…

När jag intervjuade bandets sångare Philip Ekström lagom till skivsläppet förklarade han att alla hela tiden vill antyda vad The Mary Onettes låter som, ”eftersom det inte finns några andra svenska band som låter som oss. Vi eftersträvar verkligen att låta som ett band från 1982, inte bara lite retro utan verkligen 80-tal”.

Jag tycker de lyckas bra med målet. Echo and the Bunnymen. Lite The Cure. The Churchs underbara Under the Milkyway. Joy Division. Philip förklarade att han även inspirerats av The Smiths, men jag kan inte känna de likheterna lika väl. Men 80-tal är det likväl. Den där perioden då 80-talet var något bra att ha.

Mycket syntar, naturligtvis. Om jag skulle jämföra med ett nutida band vill jag dra likheter med svenska Kamera och deras senaste, också den sjukt bra, skiva Resurrection. Men kanske har Philip rätt när han säger att det inte finns något svenskt band som låter som hans eget. Kamera når inte alls samma höga känsla av 80-tal. Inte när man lyssnat på The Mary Onettes.

Jag tänkte först att jag, såhär i efterhandsnyktert tillstånd, skulle ge The Mary Onettes en nia. Jag hade inte lyssnat särskilt intensivt på ett tag, tänkte att den kanske inte var så knasigt bra som jag inbillade mig i mars. Men oavsett om jag tänker, eller bara struntar i att göra det och istället bara låter allt strömma in utan tanke, så är det ett album som det inte ska fegas med i betygsättningen. Även om alla låtar inte är tior väger de bra över; Pleasure Songs, Under the Guillotine och Companion är några av de bästa. Melodimässigt, röstmässigt, instrumentmässigt, produktionsmässigt och inte minst textmässigt. De stundtals ångestfyllda texterna tillsammans med det sorgliga soundet och Philip Ekströms röst som tycks ha förlorat allt hopp, gör det hela till någonting fulländat. Nu när jag tänker klart och inte flyger bort på små rosa moln är The Mary Onettes kanske inte värda tolv av tio i betyg, men det är inte fy skam med en tia.

Madelene Holm

Publicerad: 2007-08-01 00:00 / Uppdaterad: 2007-08-01 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4240

12 kommentarer

Låter som Psychocandy fast snällare… och utan dist. Inte helt värdelöst.

Nomen Nescio Oregistrerad 2007-08-01 00:42
 

Psychocandy??? Snarare något av Coldplay. Köpte de tre ep:na men blev tyvärr besviken efter att ha sett två låtar live som jag tyckte lät väldigt bra. Det är för duktigt och för mycket Chris Martin över sången. Annars inte helt fel.

Medlem 2007-08-01 01:48
 

dom har snott det där skitfula joy division-omslaget. usel musik alltså.

Medlem 2007-08-01 08:08
 

Det är riktigt bra, men en tia..? Nåja, recensionerna är ju subjektiva, men man bör tänka på betygsinflationen. Fina grejer dock och de är värda ett högt betyg.

Medlem 2007-08-01 09:20
 

Svinbra skiva. Min favorit är dock just ”Void”.

Agnes Arpi Oregistrerad 2007-08-01 11:51
 

skivomslaget är en patetiskt imitation.
musiken likaså.

ännu en arg skåning Oregistrerad 2007-08-01 11:51
 

Jag tycker det låter som någonting ganska precist mittemellan Echo and the Bunnymen och U2. Och det är inte fy skam.

kilgore trout Oregistrerad 2007-08-01 16:26
 

Första ep:n är ju sjukt bra. Bäst faktiskt.

Constant debauchery: den här diskussionen togs redan igår, och har ägt rum ganska många gånger tidigare, som sagt. De flesta av oss ser nog större värde i att skriva om något vi gillar.

Martina Nordman Redaktionen 2007-08-01 17:15
 

Det är ju dessutom svårare att skriva om något man verkligen gillar. Lättare att vara lite smått elak. Anser jag.

Madelene Holm Medlem 2007-08-01 18:26
 

Älskar denna skiva. Sammanfattar den bästa musiken som gjorts av världens bästa band: Joy Division/New Order och The Cure.

Sörru Oregistrerad 2007-08-03 21:13
 

[...] The Mary Onettes The Mary Onettes [...]

Årets bästa skivor | dagensskiva.com Oregistrerad 2008-01-05 00:02
 

Ingen verkar ju särskilt intresserad eller kunnig. Det här är en joy division rip off, en kopia nästan. För att klargöra detta kan ja bara be er att först lyssna på ”lost” och sedan joy divisions ”love will tear us apart” skivan är däremot väldigt bra, värd en 8/10 ungefär.

Riktig Recensent Oregistrerad 2008-09-26 00:50
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig