Recension
- Rockin' the Suburbs (cd) Ben Folds
- 2001
- Epic/Sony
Postpubertal pianopowerpop
Lyssna
Externa länkar
- Officiell
- Den officiella Bensajten. Gjord i Flash med glimten i ögat.
- benfoldsfive.com
- Den numer nedlagda trion som aldrig var fem hade en officiell sajt. Lite lätt säregen sådär. Sikta på Ben är ett bra tips om du vill navigera.
Jag har ingen aning om hur gammal Ben Folds är, men för mig känns han som den evige tonåringen. Killen som vägrar växa upp. Killen som kanske aldrig varit rebellisk men som alltid glidit fram genom livet med ett ständigt bus i bakfickan, en väl vald ordvits på tungspetsen och en ny pianoslinga i rockärmen.
Ett slags förkroppsligande av tönten i alla high school-filmer i musikalisk tappning – tio år senare. Fortfarande minns han hur han mobbades av sportfånarna på skolan för att han spelade piano och nu skriver han låtar om det medan de forna förtryckarna jobbar med att tömma soptunnorna vid hans miljonvilla.
Loserns revansch.
Ett klassiskt tema. Nästan lika klassiska är Ben Folds popmelodier.
Musikaliskt är det inga ljusår från hur nedlagda Ben Folds Five lät. Otroligt amerikanskt. Fantastiskt melodiöst. Otäckt klistrigt. Nästan lika lättglömt.
Svårt att tycka illa om. Ännu svårare att älska.
Med ena benet i den klassiska pianopopulärmusiken och det andra i popen och det tredje lätt doppat i rocken, blir det någon slags föga farlig pianopop av det hela.
Pianot är grunden i alla låtar. Men i bakgrunden ligger ofta viljan att rocka och pyr. Han vill tränga in djupare i rocken men verkar inte våga. Ben skulle nog kanske hellre vara frontfigur i ett annat klassiskt töntband: Weezer. Det låter i alla fall så titt som tätt. Som tydligast är det kanske i titellåten ”Rockin' the Suburbs” och ”Not the Same”. Men även ”Gone” skulle nästan lika gärna kunna vara signerad Rivers Cuomo.
Även om den gode Ben kanske är hyfsat gravallvarlig ibland i sina texter, som i ”Fred Jones Part 2″, så är det svårt att inte vänta på nästa punchline. När han lyckas är det riktigt bra, i andra fall är det kanske mindre lysande. Det är nog rätt individuellt vad man tycker om rader som:
”Ya'll don't know what it's like being male, middle class and white
It gets me real pissed off and it makes me wanna say fuck”
”Rockin' the Suburbs”
Publicerad: 2002-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-04 11:38
7 kommentarer
Men… Nog är den värd mycket mer än en femma. Jag har i alla fall knappt lyssnat på något annat den senaste tiden. Riktigt bra, ju.
#
Så att den skulle bli bättre bara för att DU har lyssnat på den då eller? Den är hyfsad, men inte mer!
#
Jag ger den 7/10. Håller med Hanna…Och Kristtt, skulle den bli sämre bara för att DU har lyssnat på den då eller?? Det handlar om subjektivitet. Get it?
#
”it makes me real pissed of and it makes me wanna say fuck” är ju en känga till alla nya linkin park-band. ben är geni. skivan får lätt 8/10, den är en av årets absolut bästa. trevlig, fast på ett mer djupgående sätt. det är lätt att alska ben folds. det är omöjligt att inte älska ben folds.
#
Nu snackar vi!
>armstrong: Grattis till dina känslor för Bens musik. Även om jag inte känner likadant så uppskattar jag som sagt var många av hans texter och även melodier, men inte fullt ut så att säga.
>Kristtt.: Du har rätt i allt förutom att du inte ska ge dig på Hanna för hon har också rätt.
>f: Du har mest rätt eftersom du klockrent sätter fingret på vad det handlar om: subjektivt tyckande. Jag har gett uttryck för min åsikt i recensionen och ni tycker som ni gör. Och ingen kallar varandra för reproduktionsorgan eller liknande.
Jag blir så glad :=D
#
riktigt bra skiva. bara synd att rockin' the suburbs kom med på skivan. den är inte alls representativ för resten av skivan. ben folds är underbar och väldigt lätt att älska. så det så.
#
[...] och av saker jag inte ens visste att jag saknade. Första spåret Suffer For Two är Ben Folds upp i dagen, men inte alls ett plagiat, snarare en intelligent och ödmjukt eget [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).