Jag har ingen aning om hur gammal Ben Folds är, men för mig känns han som den evige tonåringen. Killen som vägrar växa upp. Killen som kanske aldrig varit rebellisk men som alltid glidit fram genom livet med ett ständigt bus i bakfickan, en väl vald ordvits på tungspetsen och en ny pianoslinga i rockärmen.

Ett slags förkroppsligande av tönten i alla high school-filmer i musikalisk tappning – tio år senare. Fortfarande minns han hur han mobbades av sportfånarna på skolan för att han spelade piano och nu skriver han låtar om det medan de forna förtryckarna jobbar med att tömma soptunnorna vid hans miljonvilla.

Loserns revansch.

Ett klassiskt tema. Nästan lika klassiska är Ben Folds popmelodier.

Musikaliskt är det inga ljusår från hur nedlagda Ben Folds Five lät. Otroligt amerikanskt. Fantastiskt melodiöst. Otäckt klistrigt. Nästan lika lättglömt.

Svårt att tycka illa om. Ännu svårare att älska.

Med ena benet i den klassiska pianopopulärmusiken och det andra i popen och det tredje lätt doppat i rocken, blir det någon slags föga farlig pianopop av det hela.

Pianot är grunden i alla låtar. Men i bakgrunden ligger ofta viljan att rocka och pyr. Han vill tränga in djupare i rocken men verkar inte våga. Ben skulle nog kanske hellre vara frontfigur i ett annat klassiskt töntband: Weezer. Det låter i alla fall så titt som tätt. Som tydligast är det kanske i titellåten ”Rockin' the Suburbs” och ”Not the Same”. Men även ”Gone” skulle nästan lika gärna kunna vara signerad Rivers Cuomo.

Även om den gode Ben kanske är hyfsat gravallvarlig ibland i sina texter, som i ”Fred Jones Part 2″, så är det svårt att inte vänta på nästa punchline. När han lyckas är det riktigt bra, i andra fall är det kanske mindre lysande. Det är nog rätt individuellt vad man tycker om rader som:

”Ya'll don't know what it's like being male, middle class and white
It gets me real pissed off and it makes me wanna say fuck”
”Rockin' the Suburbs”