Battles Mirrored (cd)
Det kommer fortfarande ett par rockskivor varje år som är värda att ta sig an även för den som egentligen tröttnat. Battles blandar metal och jazz till en snårig musikalisk soppa som är fullkomligt oemotståndlig. En skiva som står på tå, redo att attackera från alla håll. Avnjutes fördelaktligen i sin helhet. (PH)

Simian Mobile Disco Love (låt)
”You cast a deadly spell/S-P-E-L/Disaster”. En tiondel av en albumdebut som inte är alltför långt ifrån perfektion.

Argon TT-1 (Skivspelare)
Sedan en polare klockade min gamla vinylspelare på en förfest och konstaterade att den gick ett och ett halvt varv i minuten för fort har det varit störigt att lyssna på vinylerna. Nu äntligen har jag gjort slag i saken och skaffat en ny. Nu låter det som det ska och dessutom mycket bättre. Och nästa vecka släpps vinylversionen av Neurosis Given to the Rising. (TL)

Ernesto Eyes For Crying (låt)
När Jonatan Bäckelies röst börjar sväva över Yukihiro Fukutomis effektivt enkla arrangemang blir Eyes For Crying inte bara smått oemotståndlig discofierad gospelhouse utan också en av de främsta orsakerna till varför Ernestos Find The Form ockuperat min stereo hela maj månad. (DD)

Elliott Smith New Moon (cd)
Allt sedan jag insåg att det aldrig skulle komma någon ny Either/Or har världen varit lite mörkare. Nog hann Elliott Smith släppa ganska mycket material men det är inspelningarna från mitten av nittiotalet som var särdeles speciella. Nysläppta Elliott Smith-samlingen New Moon innehåller bland annat inspelningar som gjordes i samband med arbetet med Either/Or och kan vara årets samling. All Cleaned Out, där titeln har antagits eftersom där inte fanns något nedskrivet, och Big Star-covern Thirteen – såklart – räcker som motivering. Om man får hälsa vill jag även skicka med en uppmaning om att införskaffa Electrelanes No Shouts, No Calls som släpptes i slutet av april. Känns Elliott Smith som en mjuk vägg, bjuder Electrelane på variation och plåtdunkskomp i sommarsolen. (MG)

1990s Cookies (album)
Kaxigt, sexigt, smutsigt. Knarkigt. Rocktralligt. 1990s gav ut sin nya skiva lagom till min födelsedag, det är fint nog. (MH)

Moder Jords Massiva Ingenting (låt)
Lite oväntat var det Moder Jords Massiva lite corny trance-grej jag återvände mest till under maj. Bra skit. (KS)

Sophie Ellis-Bextor Catch You (i remixad form)
Det är svårt att blir mer photogenique än Sophie. Coolare också, för den delen. Däremot är det inte svårare att bli bättre än senaste singeln Catch You, som känns okej, men inte mer. Desto roligare blir det när Arthur Smith och Danny Harrison stuvar om lite under sitt Moto Blanco-alias. Lite snygga och försynta stråkslingor och ett diskret keyboard kommer man väldigt långt med. Nästan lika vass är Riffs & Rays tolkning, inte minst för lånet från Guru Joshs Infinity. Alltid pluspoäng för sånt. (OA)

Gamla samväldesmusikanter
Maj månad regerade medelålders och äldre invånare i drottningens samvälde mina hörselorgan. Starkast intryck gjorde britten Brett Anderson och walesarna Manic Street Preachers. Något svagare var irländska Dolores O’Riordan. Men skönast tillbakalutad var utan tvekan kanadensiske Bob Lanois som med munspel och sin bror Daniels ambienta produktion i ryggen bjöd på behaglig loungemusik för gubbstruttar. Väl värd att upptäcka. (FW)