Recension
- Send Away The Tigers (cd) Manic Street Preachers
- 2007
- Sony BMG
Tro inte på det vanliga skitpratet
Lyssna
Etiketter
Jag vet fortfarande inte riktigt var jag har Manic Street Preachers. Om de slår mig på käften med sitt sjunde album blir jag glad.
Så avslutade jag min senaste recension av det här bandet. Är jag glad efter att ha lyssnat på deras nya album då? Ja, faktiskt. Det verkar som att inte heller Manic Street Preachers riktigt visste var de var. Men några samlingsskivor, en greatest hits-turné, en skiva jag förträngt (Lifeblood), soloäventyr och en lång semester verkar ha gjort trion gott. Jag kan inte påminna mig att jag hört Manics låta så här sugna på mycket länge.
Men, tro inte på det vanliga skitpratet om att bandet gått tillbaka till rötterna. Till punken och det där. Manics låter som de brukar. Med några lager borttagna, men framför allt med bättre låtar. Texterna följer samma teman som vanligt med titlar som Imperial Bodybags och The Second Great Depression. Melodierna är lika yviga som titlarna. På gott och ont, precis som vanligt.
Hur kommer det sig då att jag tycker det här är det bästa jag recenserat av Manics? Låtarna är helt enkelt jämna på en hög nivå. Trots att några av dem är arenauppblåsta till bristningsgränsen håller hela albumet ihop den här gången. Underdogs, Rendition, I’m Just a Patsy och Imperial Bodybags är något av det bästa Manics skrivit. Och Nina Perssons gästspel under Your Love Alone Is Not Enough är ju rasande trevligt.
Dessutom känns det på något sätt bra att James Dean Bradfield sjunger ”People like you need to fuck, need to fuck people like me” eftersom det är något vi världsförbättrare vetat om länge.
Manic Street Preachers är på banan igen. De kanske inte slår mig på käften, men gör mig förvånad och glad.
Publicerad: 2007-05-24 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-24 07:01
18 kommentarer
Riktigt bra album. Ett riktigt lyft från det förra
#
Att länka inne i texten är fortfarande sepe. Jag kan acceptera det om det är något speciellt ord som länkas men att man på ett ställe hamnar på en Manic-länk hamnar på wikipedia och en annan på den officiella sidan blir bara rörigt. Ställ tillbaka de vanliga länkarna i kanten. Jag önskar jag kunde bli mer upprörd över skivan istället men Nina-duetten är i alla fall lite söt.
#
Jag tycker (fast det är ingen som frågat mig) att Manic Street Preachers låter ungefär lika ointressant som att Nina (gäsp) Persson är med på en duett.
Känns för mig lika angeläget som att hänga pålåset till skivaffärn när Rolling Stones släppt nån ”ny” skiva.
Men som sagt, ingen har frågat mig, jag tar bara chansen att ordbajsa lite..
#
Är det bara jag som tycker att Manics låter som Europe?
#
Nina Persson är INTE bajs. hon är smart, duktig, sexig och snygg. varför beblanda sig med slemmigt bajs som nickky bajs-wire och bajs-bradfield?
#
Bra Rock som tangerar det som Embassy sysslar med. Vore fint med en TTA remix på Nina Persson låten.
#
Kuno: Det kanske är sköna killar? Man måste inte vara så skitnödig när det gäller att samarbeta med andra.
#
Jag sa inte att hon var bajs ….bara tråkig … mjäkig
OCH duktig på att tjäna pengar
kan va där skon klämmer
#
Manic Street Preachers måste vara ett av världens tråkigaste och menlösaste band. Att nina persson gör ett gästinhopp känns alldeles passande på något sätt, hon är ju också menlös.
#
wikiality?
#
Det var vidrigt nog att världens slätaste band Maroon 5 släppte en skiva i år. Sedan blev det lite värre när Linkin Park också gjorde det. Nu är spiken i kistan satt i och med Manics skivsläpp. Detta kommer bli det slätaste musikåret på evigheter. Slät slät slät. Jag avskyr alla er som gillar något av ovan nämnda band. Ni är också släta, och ni vet det inners inne. Inte indie eller elektronikasvåra som oss andra.
#
Att ens nämna Manic Street Preachers i samma mening som Linkin Park och Maroon 5 måste vara något av det mest hjärndöda jag läst på länge. Sen att du genom dina uttalanden låter som en liten narcissistisk emopojke är ju bara tragiskt för din egen skull. För att återgå till skivan är den ju så klart inte Manics bästa, men en absolut förbättring jämfört med Lifeblood.
#
Jag säger bara: Kanon skiva! Hur bra som helst, den är precis som recensionen säger ”jämn”…Finns inte en dålig låt! Jag tycker nog detta är en av Manics bättre skivor, köp och du den finns på Vinyl också…Alla vet ju att vinyl låter bäst så det så!
#
haha John, du kan vara en av de mest menlösa personer jag sett skriva på ett ställe som detta, och här finns många hopplösa personer. Du är en typisk”jag-och-min-musik-är-missförstådd-och-lyssmar-du-på-annat-än-det-jag-gör-är-du-kass” som folk bara bör ignorera… haha mes
#
[...] Street Preachers, Pampas 20:45 Walesarna är så klart värda att se och om nya skivan är den uppryckning som Fredrik pratade om kommer det bli riktigt bra. [...]
#
Men herregud va negativt det ska vara här då!! Det är ju bara ni fruktansvärt negativa och insjunkna människor som verkligen inte ser att Manics har växt betydligt på denna plattan! Äntligen får dom upprättelse efter all skit dom fått genom åren.. Ja tycker helt klart att ni ska sätta er ner, lyssna igenom låten Autumn Song och om ni kan så hitta ett enda fel på den låten…Nej just det det finns inga, och alla andra låtarna håller exakt samma höga klass.. Nina hjälper till och skapar en av sommarens mest spelade låtar! Ni är helt fel ute…
#
Bra sagt Mattias. Jag håller med. DÄREMOT finns det bra delar på Lifeblood, den var är bara småslö och tråkig. De har nog varit för diviga och det är på tiden att de vaknat upp ur den dimman!
Hultsfred spelningen var underbar för övrigt. ÄLSKA MANICS!
#
En av årets bästa skivor!
#
Kommentera eller pinga (trackback).