När Oi Va Voi drar igång med Yuri, en sprudlande baktaktsstompig hyllning till kosmonaut Gagarin kryddad med balkanskt bleckblås, klingande mandoliner och vocodersång, infinner sig ett plötsligt behov av tokdans och vodkashots. Festmusik helt enkelt. Samtidigt väcks hoppet att bandets andra fullängdare ska visa sig vara samma fantasifulla kosmopolitiska jambalaya av musikstilar, galna infall och medryckande melodier som exempelvis Manu Chao i sina bästa stunder kan bjuda på.

Den förhoppningen varar precis lika länge som Yuri.

För även om Oi Va Voi ständigt sticker in inslag av klezmer, österländska rytmer och folkmusik räcker det inte på långa vägar för att tränga igenom det tjocka lager av intetsägande crossoverpop som istället dominerar. Någon enstaka gång som i instrumentala Balkanik där blåset och en skumpig rytm återigen lockar till dans sprätter de till men annars hamnar de för det mesta i ett musikaliskt ingenmansland.

Det går inte att ta miste på att intentionen är att samla så många influenser som möjligt och ur dem skapa något unikt. Men i sina ansträngningar att göra det verkar Oi Va Voi ha glömt spelglädjen och melodierna. Istället hamnar de gång efter annan i ett misch-masch som i bästa fall, som i snyggt drivande Look Down hamnar i Zero 7-trakter, men som i värre och betydligt fler stunder blir inställsam etnokitsch som antagligen skulle samlat poäng på hög i gårdagskvällens Eurovisionsschlagerspektakel.

Det är inte utan att man känner sig lite lurad för med låtar som Yuri och Balkanik visar Oi Va Voi att den där fantastiska skivan kan finnas där någonstans men då måste de våga lätta på handbromsen och släppa loss på allvar.