Efter en Bright Eyes-paus på ett par år välkomnar jag en mer sansad och välbestämd Conor Oberst och har i några veckor sällskapat med Cassadaga. Det som slår mig är att när den tidigare överåriga tonårsångesten äntligen borstat gruset av knäna, rest sig och gett sig av, är Bright Eyes lika traditionella som Neko Case eller Ryan Adams och Oberst röst kan inte mäta sig med dessa. Vi som ändå hade en behållning av Bright Eyes röriga och smärtande pop kan alltså räkna bort en Oberst i själanöd och svindlande melodier. Men texterna då? Oberst som med virrig men insiktsfull penna citerats till oändlighet av fanatikerna. Tja, det är möjligt att de är både drömskt vackra och smarta men de framträder inte särskilt tydligt i musiken. Självklart går det inte att undgå de längre talade partierna men i melodierna sjunker den mindre uttrycksfulla rösten in bland instrumenten.

Något som ändå är skönt med Cassadaga är att gästerna är just gäster och inte publikfriare. Duetter göre sig icke besvär. Att det är Gillian Welch som körar på Classic Cars går inte att ta miste på även om hennes stämma är lätt tillbakahållen. Att hennes ständige vapendragare David Rawlings spelar gitarr på flera av spåren är inte lika tydligt så klart men han är ändå där. Liksom M. Ward och Janet Weiss från före detta rockbandet Sleater-Kinney.

Liksom spiritualistlägret i Florida varifrån albumet fått sitt namn har Cassadaga även kvaliteter som förmodligen bara de invigda förstår. Oberst är en charmör av stora mått och visste kan jag medge att han har ett särskilt uttryck som fångar örat men med ett sådant traditionellt album krävs det mer för att göra avtryck.

No One Would Riot For Less gör en god insats med systrarna Stacey och Sherri DuPree från bandet Eiley på kör. En domedagspredikan som utan att bli blödig kanske faktiskt säger något i sin enkelhet. I Must Belong Somewhere skenar som ett tåg medan avslutande Lime Tree är direkt tråkig. Singeln Four Winds med sitt hyllade fiolsolo kanske inte väcker den björn som sover men den duger gott nog som bästa låt på albumet. Är inte det tillräckligt kan man ju alltid ägna sig åt det spännande omslaget.