Efter en Bright Eyes-paus på ett par år välkomnar jag en mer sansad och välbestämd Conor Oberst och har i några veckor sällskapat med Cassadaga. Det som slår mig är att när den tidigare överåriga tonårsångesten äntligen borstat gruset av knäna, rest sig och gett sig av, är Bright Eyes lika traditionella som Neko Case […][...]