Så var det Första maj igen. Nu i opposition. Men med någon form av opinion som ger fläkt i stilla segel.

Nu ska vi se framåt. Så lyder devisen för dagen. Städa ut det gamla. Bita sig fast i framtidsdebatten.

Samtidigt kan jag sakna de där vissångarna. Från igår. De som inte ville stå bredbent och göra lugna Lundellballader. De som framstod som dryga i sitt självförhärligande och sitt självömkande. Men som skrev de allra vackraste visor. Men som skrev mänsklig lyrik och poesi. Som lät den viskande naturen och den brusande historien inspirera och tolka deras tankar. De som levde i nuet, ville forma framtiden men fick sin glöd från gårdagens hjältar.

Finns de idag? Säkert. Fast för det mesta spelar de mot öl på den lokala pizzerian på fredagskvällens trubadurafton. Fast det gjorde de kanske då också. Men det politiska? Det finurliga? Det vemod som berör vårt djup?

Sofia Karlsson står nog trygg i den svenska folkmusiken. Det verkar dock som om hennes längtan för henne till visorna av igår. De som finns på vinden.

Och hennes skivor har alltid berört och fått de mest oväntade att vakna till liv. Enn Kokk, en levande gigant inom arbetarrörelsen, skriver långt och beundrande. Andra har fastnat i detaljer som vilken text som blivit Sofia Karlssons version. Men hennes betydelse för själen verkar vara en bit borta.

Visorna från vinden är väl inte partipolitiska. Kanske inte ens politiska. Bara mänskliga. Fast det är ju nog så politiskt i en värld där klusterbomber säljer som aldrig förr och där taktiska kärnvapen bara är ett måste för den som vill hänga med. Ja, visorna är mer kärlek än fördelningspolitik. Men det gör ingenting för människor behöver kärlek. Inte den där självförhärligande kärleken som framgångsteologin på traditionellt högermanér lyckats pumpa våra hjärnor fulla med. Den som säger att lycka är dyr bil och stort hus. Nej, Dan Andersson, Charles Baudelaire och Boris Vian ser kärleken som något annat. En kärlek till naturen och medmänniskan för att den är rättvis, solidarisk och välgörande – och inte för att den skulle ge VIP-biljett till himlen.

Och starkast och bäst blir det när Sofia Karlsson gör Le Vin des Amants, Milrök, Frukostrast på en liten syfrabrik på landet, Jag står här på ett torg, Hemlängtan och Moesta et errabunda. De är fantastiska. Fyllda av längtan och kärlek. Och tron på det goda.

Det är tur, för det finns en del ojämnheter. Spelar för Livet (Peps Persson) är en av de där låtarna då det blir flåshurtigt och inte särskilt bra.

Sofia Karlsson är ojämn men efterlängtad. Hon för vistraditionen vidare. Om än lite för beläst och för skolad.

För arbetarrörelsen borde fundera på varför litteraturen och musiken inte längre är en levande del av vardagen. Kulturen eleverar inte hjärtan längre.

Martin Luther sa en gång att människan inte kan leva av ordet allena. Vi behöver ett mått av materialism i vår liv.

Arbetarrörelsen borde idag tänka att människan kan inte leva av stadsjeepar allena. Vi behöver något för själen.

I den omsvängningen borde Sofia Karlssons visor kunna vara en pusselbit.