Jag tänkte först skriva att jag inte riktigt får grepp om Shout Out Louds nya skiva. Klart ett av de mest hypade albumen hittills i år, i alla fall i min värld. Det pratas lite här och där om dem, de har i Amerika signats på indiebolaget Merge Records, gratistidningarna har intervjuer, och tjejtidningarna likaså. Långt innan skivan ens kommit ut. Men nu har den det, och jag har lyssnat om och om igen för att finna vad hypen egentligen handlar om. Och kanske förstår jag till slut.

Jag gillar Shout Out Louds, jag kan inte säga någonting annat. Jag gillar att de gör sin sak, att jag inte direkt kan bunta ihop dem med någonting annat, som man annars gör med en hel del band av idag. Det låter lite som Clap Your Hands Say Yeah och Arcade Fire. Ingen har kunnat undgå att första singeln, Tonight I Have To Leave It, luktar The Cures Inbetween Days lång väg, även om Adam och Carl i bandet förklarar att det verkligen inte är meningen.

Men det krävs en hel del lyssningar innan allt faller på plats. Vissa spår, såsom Impossible, Blue Headlights och Hard Rain föll jag pladask för. Och resten av skivan tyckte jag inte illa om heller. Men det ville inte fastna på samma sätt.

Dimman skingrade sig efter säkerligen fler än femtio varv. Jag tycker fortfarande att det finns starkare spår, men resten har också växt i mina öron, ju mer jag lärt mig att sjunga med. Det finns någonting i varje låt som jag uppskattar – textstycken, trummor, små melodislingor, eller stråkarna.

När jag träffade Carl och Adam förklarade de att de ville göra en nu-skiva. Att det är bra med tidlösa sound, men att de ändå värderar högre att skivan säger någonting om hur det är nu. Jag tror de har lyckats. För även om jag var svårflirtad först så tror jag att Our Ill Wills starkt kommer att påminna mig om våren 2007. Även om jag lyssnar om tio år.