Det myller av cd-skivor som pryder merchandisebordet vid en Herman Düne-spelning är av sällan skådat slag. De svenskättade bröderna David-Ivar och André, två tredjedelar av Herman Düne, spottar ur sig musik både på egen hand och tillsammans. David-Ivar Herman Düne, bosatt i Paris, har bland annat släppt albumet ”Ya-Ya”, ett namn han använder som alias i konvolutet till ”Giant”. Tidigare har han även gjort musik under namnet Yayahoni. André Herman Düne, bosatt i Berlin, är något mer anonym, men minst lika produktiv. Till ”Giant” har de som vanligt skrivit varannan låt och som vanligt är det avslappnad antifolkpop med sångbaserade melodier. Däremot medverkar inte som tidigare Julie Doiron och Kimya Dawson från The Moldy Peaches. Istället är det The Woo-Woos som tagit över körpartierna. Vilka låter fantastiska.

För första gången har bandet haft en rejäl budget till inspelningen. Tidigare har det varit källare och vardagsrum som agerat studios. Den här gången var det inga problem att flyga dit den som behövdes eller kalla in musiker av diverse art. Därför är jag så förvånad att det både produktionsmässigt och musikaliskt ligger så nära tidigare album.

Om ”Mas Cambois” var den fnittrigt avslappnade plattan och ”Not on Top” den somrigt poppiga fortsättningen, så är ”Giant” den vuxna och stadiga. ”Giant” är på gränsen till torr. Något som Herman Düne egentligen aldrig kan bli. De har ju sina fantastiska berättelser till texter, sina säregna röster (det finns ingen chans i världen att jag kan skilja David-Ivars och Andrés röster åt) och de knasiga arrangemangen. ”Giant” har även blåspartier, vackra körer, vandringar mellan genrer och förbannat skön musik. Samtidigt är den smått dämpad. Lite mogen i sin knasighet. Eller så kanske det helt enkelt är så att jag vant mig vid deras sound efter de senaste årens ihärdiga lyssnande. För ”Giant” är ändå en melodiös popplatta. Till och med Herman Düne kan ha fått svårt att överraska.

Herman Düne kommer med ”Giant” fortsätta vara ett av de band jag älskar för den värld de bjuder in till. De betraktelser de målar upp sätter musiken, kärleken och vardagsångesten i perspektiv. Framför mig har jag bilden där David-Ivar tecknad sitter i fillingar på sängen och framför klassiska bitar i mp3-samlingen ”Yayahoni Sings His Favourite Tunes in the Morning”. Det kan inte vara svårare än så.