I sista spåret på ”Darkness Keeps on Rising” sjunger inte Patrik Johansson Bay. Han berättar orden till ”Mother Died”, skrivna av Fredrik Balck, med sin mörka stämma så nära så att man blir stilla och inte förmår att röra sig.

”We were travelling north. I could tell by the way the moon was moving across the back window. So this is what beating death feels like, I thought, as a brother fell into sleep for the third time.”

Skildringen av en familj är i alla avseenden det mest fängslande jag hört i år. Den talade berättelsen är inget musikaliskt mästerverk. ”Mother Died” är liksom Townes van Zandts ”Waiting Around to Die” ett enkelt ackompanjemang till en skildring som gör en fullkomligt värnlös.

”After a while we decided to draw every curtain, just to stay with her in the darkness.”

Det är tur att jag har en bra dag. Annars hade jag nog aldrig kommit hit. ”Darkness Keeps on Rising” är så sorgsen och mörk att gatlyktorna slocknar utanför. Patrik Johansson Bay, som skrivit musiken och merparten av texterna på albumet har funnit en ton som på samma gång är introvert och fångar lyssnaren. Jag har svårt att hitta melodier samtidigt som utsökta stråkarrangemang lockar och förför. Årets sorgligaste svenska album, som släpptes i sommarljuset och hettan, gör sig lika väl i alla miljöer, möjligtvis inte på dansgolvet.

Trion som består av Patrik Johansson Bay, Fredrik Balck och David Lindh har en bakgrund som tar sig tydliga uttryck på albumet. Visst är det mörkt, tungt och ensamt. Det är jävelskap, bakfylla och gråt. Så långt från höstligt uppåttjack har ingen vågat sig.

Jag letar referenser och hamnar någonstans mellan den tunga rocken, pianoballader och David & the Citizens. Jag hittar inget tillräckligt ångestfyllt och samtidigt storslaget (nej, vi befinner oss långt från Scott Walker) för att fylla posten. Lyssna. Behöver du bara sitta stilla en stund. Lyssna.