Producenten Trevor Horn och musikjournalisten Paul Morley drog inte bara upp riktlinjerna för det som skulle komma att bli Art of Noise, i musik såväl som i image, de grundade även skivbolaget som Art of Noise hörde hemma på sina första år.

Zang Tumb Tuum var, precis som Art of Noise, inte ett skivbolag som alla andra. Medan Trevor Horn sprang åt ett håll med sina musikaliska experiment, sprang Paul Morley åt ett annat med motsvarande gränstänjningar vad gällde imageskapande och marknadsföring. Två av bolagets första artister, Propaganda och Frankie Goes to Hollywood gjorde, med Horns hjälp, kommersiellt überframgångsrik syntpopmusik för dansgolven i skivomslag klädda med bilder från klassiska konstverk och Morley-signerade konvoluttexter med referenser till äldre tiders författare, ideologer och filosofer. Remixer fick helt nya titlar istället för bara ett parentespåhäng, skivbolagsnamnet stavades olika, katalognumren var uppdelade i olika serier med grumliga uppdelningar och administrationen var överlag lika kaotisk som musiken som producerades. Självklart blev såväl Propaganda, Frankie Goes to Hollywood som Grace Jones mer eller mindre enorma listsuccéer.

Mot den här bakgrunden var det inte särskilt konstigt att Art of Noise hörde hemma hos ZTT. Art of Noise var ju, mest av allt, Trevor Horns och Paul Morleys konceptuella lekstuga, där de fick möjlighet att fullt ut testa sina idéer. Utan säkerhetsventiler eller spärrar. Till och med här lyckades de få till en topp-tio-singel på brittiska listan.

Det var under arbetet med Malcolm McLarens Duck Rock-album som Horn, Anne Dudley, J.J. Jeczalik och Gary Lagan parallellt arbetade fram det som kom att bli grunden för Art of Noise första släpp. Riktningen för Art of Noise målades särskilt tydligt upp i spåren World’s Famous, Duck for the Oyster och förstås klassiska Buffalo Gals, där scratchande och hiphop mötte square dance-rutiner och allmän förvirring.

Undantaget square dance-vibbarna och Malcolm McLaren var det ungefär samma grundrecept som gällde på Art of Noise första ep.

I den fem personer starka, och utåt rätt anonyma, konstellationen var rollfördelningen förhållandevis enkel och vattentät (även om alla bidrog i alla led i skapandeprocessen). Trevor Horn var producenten, Paul Morley teoretikern och imageskaparen, Anne Dudley pianisten och orkesterarrangören, Gary Lagan ljudteknikern och J.J. Jeczalik killen som kunde programmera en Fairlight.

Även om det sista kanske kändes som den minst viktiga rollen var det på många sätt det här som utgjorde grunden i Art of Noise. Med dansmusikens attityd till dansgolv och ansiktslöshet, hiphopens genrelösa nyfikenhet i jakten på det perfekta ljudet och popens känsla för melodier var det kanaliseringen via Fairlight-utrustningen som gjorde att det som stoppades in i ena änden kom ut som ett Art of Noise-piller i andra änden. Och här var Fairlightens möjlighet att sampla ljud, om än i väldigt korta sekvenser, en grundförutsättning. I Art of Noises händer blev den här begränsningen dessutom en styrka, när korta brottstycken, inte minst samplingar av röster, blev nedtankade och kunde spelas som instrument – i tonsteg och oktaver.

Alla de här ingredienserna klämdes in på Into Battle. Hårdslående och slamriga funkrytmer som ett decennium senare skulle återfödas som big beat blandade med de mjukaste och vackraste melodislingor.

Into Battle var egentligen inget mer än en förlängd singel, där de två huvudspåren var Beat Box och Moments in Love (den sistnämnda dessutom med två gånger genom en sanslöst vacker repris allra sist). De övriga spåren var mest korta mellanspel, där medlemmarna till synes maskinjammade fram ljud för att testa maskinernas möjligheter. Med andra ord en väldigt viktig del i det som skulle komma att bli Art of Noises signum.

Med Into Battle släpade Horn och Morley ut sin konceptuella lekhage i allmänhetens ljus.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.