På Below the Waste var det, i likhet med varje albumsläpp från Art of Noise sedan debuten (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise en personalmässigt ny upplaga av gruppen som dolde sig bakom gruppnamnet. Kvar sedan föregångaren In No Sense? Nonsense! fanns Anne Dudley och J.J. Jeczalik som den här gången fick sällskap av Ted Hayton.

Nu är det här en sanning med modifikation. Officiellt, och på den enda bilden i cd-häftet, bestod Art of Noise fortfarande bara av Dudley och Jeczalik. Ted Hayton, som bland annat producerat The Stranglers, dök upp redan på In No Sense? Nonsense!. Den gången fyllde Hayton (och Bob Kraushaar) avhoppade Gary Lagans ljudteknikerskor. På Below the Waste tog han steget upp i producentstolen tillsammans med de båda gruppmedlemmarna.

Med Below the Waste tog Art of Noise två och fem steg tillbaka. Efter den mer experimentella föregångaren In No Sense! Nonsense?, som likt debuten byggde mer på ljudmattor och brottstycken än rena låtar, klev Dudley och Jeczalik tillbaka till In Visible Silence, Art of Noise andra album. Om man så vill hade Below the Waste, likt In Visible Silence en mer traditionell popalbumstruktur, med bara några få, korta mellanspel.

Samtidigt klev Dudley och Jeczalik tillbaka ända till allra första början av Art of Noise karriär rent inspirationsmässigt. De klev till och med tillbaka till en tid då Art of Noise som koncept/grupp ännu inte fått varken form eller namn. För på Below the Waste bjöds en större del av världen in för att krydda den musikaliska anrättningen, på samma sätt som Malcolm McLarens Duck Rock-album – det album som gjorde att Art of Noise på allvar möttes – både vad gällde rent fysiskt och våglängdsmässigt.

Nu är de utomeuropeiska influenserna inte alls lika tydliga eller framträdande som på Duck Rock, det handlar snarare om en mer subtilt, underliggande inspirationsinflöde från Afrika. Just därför var det helt självklart att albumets stora singel, Yebo!, gästades av Mahlathini & The Mahotella Queens.

Men förutom det här är det två saker som framförallt kännetecknar Below the Waste. Det första är att albumet som helhet är gruppens tyngsta – många gånger är Cameos Word Up inte långt borta i tankarna. Det andra som utmärker Art of Noise fjärde album är att Anne Dudleys orkesterarrangemang fått blomma ut helt och hållet.

Vid det här laget hade Art of Noise hunnits ikapp av sin samtid och dem de inspirerat. Den här gången kan anas influenser från den spirande dansmusiken som tagit inte minst Storbritannien med storm. Inte så till den grad att man kan prata om att det finns spår som skulle kunna sägas vara house eller techno, men ändå tillräckligt tydligt för att element från dessa genrer skulle kunna plockas ut.

Även om de snabbare och hårdare spåren inte på något sätt är dåliga, känns de ändå som lite sämre versioner av det som Art of Noise redan gjort. Som att gruppen började upprepa sig själv. Catwalk, med sin houseimporterade hi-hat, är åttiotalsmaskinfunk när den är som allra bäst. Art of Noise tolkning av temat till James Bond är kanske den bästa nyinspelning som gjorts av det klassiska stycket. Järnverkspumpande Chain Gang är enorm när den lägger in överväxeln en bit in. Men i övrigt har man hört mycket förut.

Det som knyter ihop Below the Waste är Anne Dudleys redan nämnda orkesterbidrag, som i många fall är stråkar, piano och klarinett som bär det Anne Dudley-drag som skulle komma att göra henne till en av de mest välanvända arrangörerna under nittiotalet. Även idag. Promenade 1 , Promenade 2, Island och Robinson Crusoe blir små variantioner på ett likartat tema där stråkarna leder vägen. Och gör det väldigt bra. Anne, som alltid på många sätt varit medelpunkten i Art of Noise, tar till sist steget i strålkastarljusets medelpunkt under de sista självande minuterna.

Below the Waste kom nämligen att bli det sista albumet från det kollektiv som en gång föddes som Art of Noise. Inte långt efter det att albumet hittade ut i butikerna gick Anne och J.J. skilda vägar.

Eftersom Below the Waste i mångt och mycket är Annes album är det därför så väldigt naturligt att det också blir hon som får allra sista ordet, eller rättare sagt: sista tonen.

Utrustad med bara en handfull stråkar, några klarinetter och en bas väver hon de vackraste och mest fintrådiga toner under det sista spårets två minuter och fyrtio sekunder. Två minuter och fyrtio sekunder som inte bara knyter samman Art of Noise utan också kanske är det allra vackraste gruppen, i någon form, någonsin spelade in. När förstaklarinetten tvingas upp på sina sista desperata toner precis mot slutet är det så underbart innerligt att det nästan gör ont.

Finale.

Få karriärer har fått en ridå lika vacker, finkänslig och skimrande.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.