Tydligen sållade Andy Stott enligt uppgift, inte utan viss möda, fram de tio låtar som utgör fulllängdsdebuten Merciless ur över hundratalet låtar han hade färdigställda. Ett faktum och materialmängd som i sig är väldigt imponerande. Lägger man till det att Stott bara ägnat sig åt att göra musik ”på allvar” de senaste två åren och dessutom då gjort det vid sidan av ett arbete som billackerare känns termen produktiv närmast futtig.

Lika imponerande är att Mericiless visar upp en artist som utan tvekan väver in ett flertal influenser samtidigt som han redan sätter ett klart och tydligt personligt avtryck på sin musik. Ett sound som är både konsekvent och lätt igenkännligt men samtidigt lättföränderligt från en stund till nästa.

Igenkännandet består i att grunden i Stotts musik genomgående är polerad techno och rytmisk techhouse av det minimalistiska slaget med krispigt väsande trummor och fläskigt studsande dova basgångar. Klinisk och välpolerad men långt ifrån kall med en ljudbild där Detroittechno samsas med trummor och stråkar som mycket väl hade kunnat höra hemma på en Yello-platta. Runt det smyger han sedan in nyanser av vad han, till synes, för stunden känner för.

Merciless blir en provkarta där Stott medvetet verkar valt ut låtar som visar på bredd och variation. En känslig balansgång som även om den aldrig helt slår över ändå svajar betänkligt vid ett par tillfällen. Emellanåt fastnar Stott i ett monotont malande där stämningsstråkarna i Edyocat och den tappert kämpande perifera melodin i Choke mals ner av syskonen trumma och bas samtidigt som Hi-Rise dovt basembranspräckande bounce och tassande rytmer är nog så sköna men ändå känns allt för ensamma.

Vilket är synd för i de spår, framförallt på skivans senare del, där Stott låter andra inslag möta en hårdpolerad maskinell grund är det smått strålande med kontraster som förstärker varandra och lyfter musiken. Som Florence, där mjukt strömmande syntetiska stråkar och ett grandiost piano stötvis släpps över studsande basgångar och känslokalla 4/4-beats, Come To Me och Boutiques Metro Area-disco, den söndertrasade technoduben i Blocked och den lågmält romantiska Peace of Mind.

Där och då är Merciless hur imponerande som helst. Vet man med sig att man gillar sin techno lätt Detroitmarinerad är Andy Stotts debut trots ett något ojämnt upplägg väl värd ett besök.