Ur det imponerande Arts & Crafts-kollektivet kom tidigare i år Jason Colletts soloalbum ”Idols of Exile”. Jason Collett tillhör på någon kant Broken Social Scene. Det gigantiska, kanadensiska bandet som är så omöjligt att inte tycka för att Feist för det mesta är med men som blir för stort och introvert vid andra tillfällen. Medlemmarna i Broken Social Scene är omöjliga att hålla reda på. Amy Millan är inte officiellt en av dem men bidrar ändå ibland med sin avstressade sång. Vilket hon även gör på Jason Colletts ”Idols of Exile”. Och främst i bandet Stars. Liksom Isobel Campbell och Jenny Lewis har hon gått solo och hittat några rötter under trädet som är den amerikanska södern, även om hon är från Kanada, och skrivit sånger om whiskey och hjärtesorg.

”Singing is always easy when your're drinking. So pour me up another before bed.”

Spriten flödar i spår efter spår och håller ”Honey From the Tombs” så långt från en tanig och blek balladskiva man kan ta sig. Hade Amy Millan varit svensk hade hon varit storsnusare. Hennes fullkomligt avslappnade skit-samma-inställning känns inte på något sätt sökt. Amy Millans musik är uppriktigt mörk och uppgiven. Det försynta hos Jolie Holland tillsammans med det sinnesklara hos Neko Case och hon sjunger snudd på lika perfekt som dem. Men den uppgivna attityden ackompanjeras av melodier som är lite för traditionella. Lite för ospännande. Det är schablonmässigt gitarrkomp till stämsång med sig själv. Amy Millans något stiffa slackerattityd håller låtarna i armhålorna men ”Honey From the Tombs” är ändå inget utöver det vanliga. Det är angenämt och lite småroligt, nynnvänligt och begåvat, men kroken för att fånga hjärtat eller tanken är alldeles för liten.