Till skillnad från exempelvis matematik är musikjournalistik en inte särskilt stringent vetenskap. Jämförelser och modeller brukar vara långsökta, skitnödiga och intetsägande för precis alla utom skribenten själv. För de människor som badar i elektronisk musik är Junior Boys andra album en naturlig utveckling av både Timbaland, grime och TV-licensens plötsliga betydelse i rikspolitiken. För mig är detta mest ensamma tårar i ögonvrån.

Det var med med dunder och brak som elektroduon Junior Boys för två år sedan släppte ifrån sig en hypersmart och superhipp debutskiva. En klassiker och milstolpe frustade skivnördarna och slickade i sig samplingar. Jämntjockt och svårtuggat tyckte vi andra.

De två kanadensarna har själva jämfört sin musik med att åka bil på motorväg genom ensliga skogslandskap. I mitt tycke färdades debuten ”Last Exit” mestadels i diket. Det var förvisso intressant, men det var också lite jobbigt. Jobbigt för att man fick den där känslan av att detta var ett band som skulle kunna göra världens bästa låt – om de bara ville.

Världens bästa låt får vi kanske vänta på, men den här gången har Jeremy Greenspan och Matt Didemus i alla fall vett att hålla sin musik på vägen. Allting är fortfarande jämntjockt i den meningen att ingenting lämnar mallen, men särskilt svårtuggat är det inte. Där debuten var en aning tungrodd innehåller uppföljaren nu en uppsjö av försiktiga men spikraka klipp-och-klistriga popmelodier.

För mig är ”So This Is Goodbye” något jag vill ha med mig i öronsnäckorna på promenaden hem när klockan slagit tre. Där hittar jag ensamheten och det hopplöst uppgivna, men också en varm hand på min kind. En smekning som påminner om att solen snart går upp, och att vi då kan åka långt, långt härifrån. Och innan vi kommer ut på motorvägen vinkar vi vemodigt adjö till alla våra vänner.

”So This Is Goodbye” kan faktiskt bli en staty över något så ohippt som den nya svennemusiken. Junior Boys har nämligen potential att slå på bred front. The Knife visade sig exempelvis ha den potentialen, men först efter ett kommersiellt omöjligt debutalbum. Syskonen Dreijer hade visserligen ”Heartbeats”, men Jeremy Greenspan och Matt Didemus har ”Count Souveniers”. Och det borde faktiskt räcka till provisoriskt världsherravälde.